torsdag, maj 11, 2006

Förklaring?

Ibland skriver jag om de destruktiva elaka tankar jag stundtals har. Jag får alltid kommentarer från någon som tycker att jag ska sluta tänka så, och jag blir alltid ledsen över kommentarerna.

Det är egentligen rätt korkat av mig att ha en blogg som läses av ganska många, även av folk som inte alls känner till infertilitetsproblematiken, och tro att jag bara ska få idel medhåll och förståelse.

Men jag tänkte i alla fall försöka förklara.

Jag är en väldigt snäll person och jag har aldrig medvetet sårat någon. Möjligtvis kan jag ha problem med att jag är för snäll eller egentligen konflikträdd, men det är en annan historia. Att jag här i min blogg skriver något "hemskt" som att jag hatar självgoda gravida med bebistryck på tröjan, skadar ingen. Det betyder verkligen inte att jag skulle vara oförskämd mot kvinnorna om jag mötte det på stan, inte ens en ond blick ger jag dem, och verkar de behöva sitta så ger jag dem min plats på tunnelbanan.

Jag mår otroligt dåligt av min infertilitet. Så dåligt att jag ett tag fick andnöd av att möta gravida eller kvinnor med små bebisar. Jag har en diagnostiserad depression som härrör ur barnlösheten. Någonstans måste jag få ur mig min ångest, min sorg och min ilska. Jag har bl.a. valt den här bloggen. Och därför kan jag här skriva saker som att "Jag önskar att hon ska få missfall" "Jag hatar de äckliga mammorna som ockuperar min gård" "Jag unnar henne inte att var så självgod och självsäker"

Återigen, att jag skriver något sådant i min blogg är inte synonymt med att jag har den minsta önskan om att på riktigt skada någon.

Förut var jag väldigt rädd för de här tankarna, och trodde kanske inte att jag var riktigt klok som kunde ens tänka så onda saker. Men med hjälp av min psykolog har jag förstått att tankar inte är farliga, de skadar ingen, däremot kan de vara en ventil för att släppa lite på ångesten.

Jag har använt mig av den här metoden förut. När jag var yngre och blev lämnad av dåvarande kärleken kommer jag ihåg hur jag för varje steg jag tog mumlade för mig själv "Jag hatar honom" "Jag hatar honom"
Numera är han och jag vänner (även om det var väldigt länge sedan vi hördes av)

Jag tror att de allra flesta har varit riktigt avundsjuka på någon, någon som fått något utan att kämpa som de själva kämpat länge för. I sådana situationer är det inte lätt att bara vara glad för den andras skull. Handlar det om något materiellt banalt, går det nog att trycka undan avundsjukan, men handlar det om något livsavgörande så tror jag inte att det finns någon människa som inte känner av ens ett sting av svartsjuka.

Svartsjukan är väldigt svart och ful, och är den tillräckligt stark kan den ta uttryck av hatliknande känslor. I mitt fall har den gjort det, men jag hatar egentligen inte den gravida, utan bara situationen.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du gör helt rätt i att skriva av dig din frustration här. Försök att låta bli att bry dig om oförstående.

Jag kan dra en parallell till styvmoderskapet - många av oss behöver en ventil att pysa ur oss vår frustration (som styvmorsviolen.se, till exempel) och ibland skriver vi inte så snälla saker om våra styvbarn - saker vi aldrig skulle vilja att de fick reda på.

Det ser ju väldigt illa ut men det är ju bättre att man som styvmamma öser ur sig sin frustration på ett offentligt forum i stället för på barnet ifråga. Men det är många som inte förstår det och tycker "stackars barn!" och "vilka elaka styvmammor".

Sen är det ju förstås en fördel om man vet varför man har de här känslorna och i styvmoderskapet beror det oftast på frustration på en situation som man inte kan förändra själv, inte alls på barnen (vilket jag tror de flesta vet).

Stor kram!

Anonym sa...

Jag lämnar inte min plats för gravida, och jag har inte ens en depression! Jag är bara en helt vanlig ofrivilligt barnlös (fast inte så länge till, för vi har fått barnbesked!). Jag är övertygad om att dina känslor är helt normala. Själv hjälper jag inte ens mammor med barnvagn på bussen om de inte ser snälla och ödmjuka ut.

Pia sa...

Jag tycker det är en stor skillnad på att tänka saker och på att leva ut dem. Att tänka elaka eller avundsjuka tankar skadar inte den man tänker dem om, så länge man inte visar något utåt. Däremot tror jag att "förbjudna tankar" även kan få den som tänker dem att må dåligt och det är ju i så fall destruktivt även det och då tror jag det är bra att hitta ett sätt att förhålla sig till tankarna så man inte slukas upp av ilskan och avundsjukan. Inte för att det är "fult" att vara avundsjuk utan för att man själv känna sig mer lugn inuti på något sätt.

Anna sa...

Kattmamman,
Det bästa sättet att hantera alla svarta tankar (enligt min erfarenhet i alla fall) är att få ut dem i ljuset. Ingenting blir så svart och stort som det man bär i hemlighet.

Om man får till svar att man ska sluta tänka negativt eftersom ingen vinner någonting på det, jag då har den som svarar inte så stor förmåga att sätta sig in i andras tankar och känslor. Vi är alla olika, vi sörjer på olika sätt. Inte kan man låta bli att göra det genom att inte tillåta sig vissa känslor.

Sorgearbetet är en process, den förändras och även om din situation inte förändras så kommer dina känslor att göra det. Man utveckas, det ligger något i uttrycket sorgeARBETE. När jag hade det som svårast efter min andra misslyckade IVF gick jag och pratade en gång, det klokaste jag fick höra då var "även om du tror det nu så kommer livet inte alltid att se ut såhär".

Så är det. Så är det faktiskt.

Skickar över världens största kramar till dig
Anna

Ninette sa...

Känner igen de där tankarna. Det är ju inte ens så att man är avundsjuk på själva personerna - det är själva deras situation som man är avundsjuk på. Minns att jag tyckte det var jobbigast med gravida kvinnor och så riktigt små spädbarn. Sen när barnen blev lite större och fick en egen personlighet så var det inte så svårt, det var då när dom var små och nyfödda och doftade sådär som bebisar gör, och inte hade nån speciell personlighet som det var som jobbigast.

Det positiva är att allt det där försvann när jag själv blev gravid och fick barn.

Jag tror det hör till processen att känna alla dom där negativa känslorna, och det är kanske där som en del av dina läsare missförstår dej - dom tror att du menar att du är avundsjuk på PERSONERNA i fråga, medan det kanske är SITUATIONEN som du är avundsjuk på. Det skulle liksom kunna vara vem som helst som är gravid, eller vilken nyfödd unge som helst, och man är avundsjuk, det är inte riktat mot någon personligen.

Jag själv hatade alla barnvagnar som det plötsligt kryllade av på stan när vi inte kunde få barn. Varifrån kom dom helt plötsligt ifrån?? :-)

Så är det, man har dåliga dagar och man har goda dagar. En del tror på karma (what goes around...) och andra gör det inte. Jag gör det definitivt inte. Jag gjorde det när jag växte upp, min mamma berättade nämligen ofta hur hon tänkte om personer som var elaka mot henne att dom skulle minsann få sitt straff nåt tag. Vilket fick mej att tänka att vad hade jag gjort för ont som hade migrän hela tiden. Vad har vi i så fall gjort för ont som har PCO? Ingenting, det är slumpen som har gjort att det är så, ibland har man tur och ibland har man det inte.

Att tänka elaka tankar om folk skadar inte dom andra. På sin höjd skadar man sig själv, men inte i små doser när man är deprimerad och framför allt tycker jag det är bättre att få ut dem, anonymt och utan att det skadar nån, än att ha det i sitt undermedvetna utan att man bearbetar dom. En vacker dag sen när man fått bearbetat allting tillräckligt så är dom försvunna!