Varför?

Jag mår pyton!

Jag har faktiskt ingen lust att göra någonting, inte ens bli gravid. Eller jo, jag vill nog bli gravid men graviditeten har mist mycket av sin glans.

För mig har en graviditet alltid varit en gåva, men nu när alla runt omkring mig bara blir gravida utan att ens reflektera över det inser jag ännu mer att det är något fel på mig som kämpar. Det är tydligen så att antingen knullar man och det blir barn och då måste man nog köpa en större bil. Eller så blir det inte barn och då kan man behålla sin coola bil och sen var det inte mer med det.

Jag pratade med en av alla de där väninnorna jag har som är gravid. Hon planerar in en heldagsaktivitet exakt en månad efter beräknad förlossning, hennes mamma hade redan erbjudit sig att vara barnvakt.
Hallå! Vart är ödmjukheten?

- Hur vet hon att allt kommer att gå bra, så att det faktiskt finns en bebis som måste barnvaktas?
- Hur vet hon att hon inte går tre veckor över tiden?
- Hur vet hon att bebis kommer att vara frisk?
- Varför tror hon att det kommer att kännas bra att lämna bort bebis när den är så liten?

Och till sist, varför är det hennes mamma som ska ta hand om bebis? Det finns ju en pappa till bebis!