Kuratorrapport

Tillbaka från kuratorn, hon hade en hel del bra att säga, och en del mindre bra också.

Det här jag pratar om att inte våga/orka/kunna hoppas att något ska gå bra, utan att jag hela tiden förväntar mig att det ska gå åt skogen sa hon var vanligt vid depressioner. Man orkar inte med smärtan och därför tillåter man sig inte att känna någonting, varken bra eller dåliga saker. Det är ett sätt att överleva dagen och inte bryta ihop.

Hon sa också att jag nästan kunde betrakta min ovilja mot gravida och deras magar som en fobi. Och att jag skulle behandla det så för att undan för undan kunna komma tillbaka, alltså som man gör om man är rädd för spindlar... man tvingar sig själv att klappa dem. Det är väl det jag ska göra ikväll när den gravida kompisen kommer förbi.

Och så sa hon att jag skulle se till att göra saker som jag en gång i tiden hade tyckt var roliga, även om det bara känns motigt och tråkigt nu. Det värsta är att jag inte kan komma på något jag brukade tycka var kul, även om jag vet att jag hade ett liv.

Sen hade hon någon idé om att vi skulle göra ett avbrott i barnalstrandet och hitta tillbaka till oss själva... och jag kan förstå tanken bakom något sådant, men det kommer aldrig att hända. Vid tanken på att inte ens försöka kommer många elaka tankar upp i mitt huvud, de har alla med att inte leva längre att göra.