Missfallet kommer tillbaka. Jag har hittills inte sörjt som att jag förlorade ett barn utan har mer varit ledsen för att många yttrligare månader gick till spillo.
Jag har tänkt att det var något fel på fostret så att det ändå inte kunde leva.
Men nu när det kanske är mina sköldkörtelvärden som är skuld till allt så ser jag det lilla knytet framför mig. Sista gången vi såg den var den ju död, men den hade så fina armar, ben och ett litet huvud.
Det var kanske inget fel alls, bara miljön omkring den som gjorde att den inte fick fortsätta leva. Min kropp dödade mitt barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack vännen, för att du orkar försöka muntra upp mig, trots att jag är ganska svårförtad just nu :-)
Kramar
Tack för lyckönskningen i min blogg!
Jag lider med dig och hoppas att turen står på din sida snart.
Skicka en kommentar