Inte min tur den här gången heller

Nu är A gravid igen. A och jag har känt varandra i massor av år, och i omgångar har vi varit väldigt nära vänner som delat det mesta.

Nu har hon återigen blivit gravid, hon har varit det förut men fått tidigt missfall. Klart att jag egentligen inte önskar henne ett missfall till, inte på något sätt. Men någon elak del av mig vill att det ska dröja lite till innan hon får barn.

Usch vad det är jobbigt när de nära vännerna blir gravida på första försöken medan vi kämpat i flera år.

Jag ville vara först, av någon anledning var det viktigt för mig. Jag såg mig själv som en ung mamma. Mina vänner ville vänta, sa ofta att de inte tyckte så mycket om barn och har väntat och väntat. Och nu blir de gravida bara så där.
Om jag inte blir gravid själv snart vet jag inte om jag klarar av deras magar om några månader.

A berättade i alla fall om sin graviditet på rätt sätt. Hon sa att hon tyckte att det var orättvist att vi inte lyckades och att det kändes jättedumt för henne, och jag sa att jag naturligtvis unnade henne att vara gravid, bara att jag tycker att det är väldigt jobbigt. Jag tror att jag lyckades klämma fram ett grattis, men jag är inte säker.

Rätt sätt att berätta för någon som är ofrivilligt barnlös är att berätta tidigt innan det syns, innan alla andra vet om det och göra det på ett ödmjukt sätt. Jag kommer ju ändå att upptäcka det för eller senare, men skulle jag få höra det från någon annan och kanske tvingas se glad ut vet jag inte vad jag skulle göra.