Varför blir jag inte provocerad av pappor med barnvagn? Så fort jag ser en mamma med barnvagn eller ett litet barn går min hjärna igång. Och det är inga snälla tankar den producerar.
Men en pappa med barnvagn passerar rätt obemärkt förbi. Jag kan tänka något om att så där gammalt kunde mitt barn också ha varit, eller vilka fula kläder det där barnet har, men jag tar det inte som en personlig förolämpning.
Förmodligen identifierar jag mig med mammorna mer än vad jag gör med papporna. Dessutom har hon blivit det jag allra mest i livet vill bli, nämligen mamma. Jag har ju ingen önskan för egen del att bli pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar