Det är så svårt med vänner nu.
Jag pratade med en av alla mina gravida väninnor idag, hon och jag har varit väldigt synkade i flera år, på flera sätt. Men nu sårar vi plötsligt varandra. Hon är som sagt gravid och går precis in i vecka tolv, nu har hon bestämt sig för att allt ska gå bra, och hon tillåter sig att vara glad. Bittra jag kunde naturligtvis inte låta bli att påpeka att jag också gick in i vecka tolv utan att ha haft en endaste blödning och dessutom mådde illa, det fanns inget som tydde på att mitt foster dött. Hon ville naturligtvis inte höra det, och blev nog lite ledsen när jag sa det.
Själv tyckte jag att det var jobbigt när hon pratade om hur dåligt hon mår. Hon mår så illa att hon inte klarar av sitt jobb, och jag förstår verkligen att det är jobbigt... men jag orkar inte riktigt ta in det och tycka synd om henne. Även om hon är noga med att påpeka att det är väldigt mycket bättre att kräkas dygnet runt än att vara ogravid.
En annan väninna som jag i flera år varit i total osynk med har helt plötsligt upplevt fertilitetsrelaterade problem, och helt plötsligt upplever jag att vi är på samma våglängd igen.
Det är nog bara att acceptera att det här med barn, och att inte få dem, är en så stor och omvälvande händelse att det blir lite fnurror. Om man klarar av att vänta ut allt nu, utan att bli för osams så kanske det finns möjlighet att återuppta den täta vänskapen senare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tycker absolut att man har rätt att vara ledsen och uttrycka det, men jag tycker ändå att man bör fösöka tänka på hur andra uppfattar saker också. Förlåt om du tycker jag är elak som säger det men jag tycker hänsyn måste gå åt båda håll. Du mår ju inte bättre och din sorg blir ju inte mindre för att du säger åt din väninna att din graviditet gick illa. Det enda som händer är att hon kommer oroa sig och må dåligt. Och tänk om det verkligen skulle vara så att din väninnas greviditet går snett. Skulle du då må bättre av att kunna säga "Vad var det jag sa. Du skulle inte glatt dig"? Jag tror inte det. Det går inte att döva sin egen smärta genom att begära att inte andra ska få glädjas.
Det finns ju alltid saker som kan gå fel och tragedier som kan hända, både innan och efter ens barn är fött. Man kan vara medveten om det och ändå tillåta sig att glädjas.
Jag tycker verkligen inte att du är elak. Och du har ju helt rätt!
Det där jag sa var bara något som slank ur mig. Hade jag skrivit det i en kommentar på en blogg hade jag läst vad jag skrivit och suddat ut det... men i verkliga livet när munnen går fortare än mina tankar är det svårt att sudda ut bittra och cyniska kommentarer.
Dessutom undviker jag för det mesta att prata med gravida, just för att jag är så otroligt bitter, och jag vill inte såra dem... men gör det titt som tätt.
Det är bl.a. därför jag går i terapi nu, för att lära mig att handskas med sånt här :-)
Jag har förlorat en av mina bästa väninnor, som har betett sig väldigt klantigt under flera år. Men det är faktiskt inte bara hennes fel.
Jag kunde tidigare ha sagt till henne hur det var och att det var jobbigt med frågor och kommentarer. Jag kunde ha förklarat hur mycket det hade betytt för mig om hon kunde berätta för mig att hon var gravid igen (mindre än 13 veckor efter sitt bröllop som planerat). Istället för att "överraska" mig och sedan bli stött när jag inte tycker synd om henne som inte kommer i några kläder...
Kan du förklara för dina vänner hur dåligt du mår och begära lite time-out i umgänget? Jag skulle uppskatta det hellre än att helt förlora en god vän.
Jag "smygläser" din blogg ibland och känner mycket med dig.
KRAM
Jag är övertygad om att du kommer bli förälder och då vill du ju ha kvar alla dina vänner, så de kan glädjas med dig.
Jag tycker det är bra att du går i terapi för att må bättre. Det är verkligen väldigt jobbigt att längta efter att bli förälder.
Men än en gång: jag tror verkligen att du kommer bli mamma. Absolut.
Man får försöka ta sig igenom barnlöshetseländet och försöka bränna så få broar som möjligt på vägen. Det konstiga är att när man sen blir gravid så kan man inte gå tillbaka till ruta 1 heller. Jag kan tycka att så många gravida är otacksamma och fåniga och bryr sig om petitesser. Det kan reta mig till vansinne att läsa på VäntaBarn-sidorna och jag har sagt en hel del beska saker till vänner som har tagit för givet att vår graviditet ska gå bra och att vi sedan ska kunna "skaffa" (grrr!) syskon lätt som en plätt.
Man blir aldrig samma person som man var innan, men jag tror faktiskt att man blir bättre. Vi får lära oss en hel del om ödmjukhet inför livet och om hur personer i sorg och kris vill bli bemötta.
Du är stark gumman, kämpa på! En dag i taget!
Kram Anna
Skicka en kommentar