Självklart är jag kär i kattpappan, det hör nog till sakens natur när man försöker få barn tillsammans. Men det finns plats för fler.
Som barn "bodde" jag i stallet och tog hand om min älskade sköthäst, när jag blev lite äldre jobbade jag där också, men den älskade hästen var viktigast, han blev gammal och på slutet hade han tur att få bli pensionerad och gå som sällskapshäst åt en tjej på landet, jag var ofta där och hälsade på honom. Men så klart att han dog till slut, han var faktiskt fyra år äldre än vad jag är.
Senare i livet som mycket ung vuxen hade jag en kärleksaffär med en stor brun häst som inte var mångas favorit, han var rätt seg att rida, men jag och han trivdes med varandra. Men även hans liv tog slut, djur blir ju inte lika gamla som vi människor.
Åren har gått, jag har ridit en del hästar både på ridskolan och haft medryttarhästar och visst har jag blivit vän med en del, men vi har inte fått någon djupare realation.
Fram tills nu. Min nya kärlek är sju år och är tro det eller ej en ponny. Jag är en ganska liten människa både på höjden och bredden och egentligen ser det lite larvigt ut när jag sitter på de största hästarna, men eftersom jag är senior får jag inte rida i ponnygrupp. Min nya kärlek går dock med på storhästlektionerna och jag har fått rida honom i princip varje gång sedan i somras. Han har en stor plats i mitt hjärta, och för första gången på många år börjar jag fundera på om jag inte ska köpa häst.
Och ja, det är han på bilden. Bilden har jag snott från Enskede ridskolas hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar