tisdag, mars 21, 2006

Jag, jag, jag (egoreflektioner)

När jag gör någonting gör jag det ordentligt. Jag planerar och läser på och vet mycket redan innan jag börjar.

När jag t.ex. skaffade katt så köpte jag inte bara första bästa katt utan bestämde mig för raskatt, läste in mig på alla raser, åkte runt och träffade uppfödare och bestämde mig sedan för en ras jag ville ha. Sedan ville jag ha en speciell färg också, så det tog nog ungefär ett år från det att jag hade bestämt mig tills katten var hemma. Under det här året var jag väldigt engagerad och lärde känna en massa människor och det dröjde inte speciellt länge förrän jag var med i rasklubbens styrelse, och efter bara ytterligare något år satt jag som ordförande.

På samma sätt har jag hamnat i ridklubbens styrelse, bostadsrättsföreningens styrelse, kårordförande på gymnasiet o.s.v., o.s.v.

För några år sedan var det dags att skaffa barn. Jag använde då samma metod som jag alltid brukar göra. Läste massor på nätet och i böcker om hur man gör och hade en färdig plan för mig själv. Jag räknade med alla eventualiteter och hade till och med bestämt efter hur lång tid det var dags att ge upp och börja utredning för adoption. Jag hade redan då klart för mig det mesta om hur en utredning går till och vad allt kostar.
Vad jag inte hade räknat med var hur otroligt tungt känslomässigt det skulle bli. Jag hade inte heller haft med i beräkningen när jag tänkte på antal försök som var vettiga att göra, att mitt första försök inte skulle komma förrän efter tre års kamp, alternativet, inget fungerar hade jag faktiskt inte räknat på.

Precis som jag brukar är jag nu otroligt engagerad i det jag håller på med. Jag läser massor om infertilitet, jag hänger på nätforum och har en massa expertsvar till dem som är nya, jag försöker förklara för hela min omgivning vad det innebär att vara infertil. Och den här gången är engagemanget direkt olämpligt... att vara helt insnöad på det som får mig att må så otroligt dåligt kan aldrig leda till något gott.

2 kommentarer:

Patricia sa...

Känner igen mig i det du skriver. Att skaffa sig kunskap om det man tar sig för. Kanske är det inte alltid bra om man mår dåligt av det, samtidigt tror jag att det är ett sätt att ha "kontroll" över det man just inte har kontroll över...

Jag tror att alla har olika "överlevnads strategier" för att tackla det som är svårt och jobbigt. Men samtidigt kan det nog vara bra (precis som du gör) att reflektera över det, och att känna efter då det kanske går över gränsen och blir för mycket. Men jag tänker också att det kan vara ett bra sätt att bearbeta sin situation på.

*kram*

Pia sa...

Det är kanske inte egentligen engagemanget som är problemet? Det svåra kanske är känslan av att inte ha kontroll trots all info och att man är engagerad och påläst?

Det är liten tröst när man är mitt uppe i det svåra, men man kan aldrig veta med säkerhet vad som kan föra med sig något bra i förlängningen. Den allra svåraste och hopplösaste tiden i mitt liv (det hade inte med infertilitet att göra även om den tiden också var jobbig)har faktiskt bidragit till att mitt liv är tom bättre än innan det vansinnigt jobbiga hände. Men det är sånt man bara kan veta efteråt. Just när man är mitt i det svåra är det inte till någon tröst.