Att mena väl

Det här inlägget är inspirerat av en kommentar till Tinselflickan .

Ofta, ofta får man höra sårande kommentarer och solskenshistorier. Att folk nästan alltid menar väl förstår jag också... men jag tycker inte att det är en ursäkt. Jag kräver faktiskt av min omgivning att den ska tänka ett steg längre innan de häver ur sig något i deras öron tröstande. Visst de vet inte hur det känns att vara ofrivilligt barnlös, men de har väl någon gång i sitt liv haft en motgång, och då kan de väl referera till den?

Om en kompis som är arbetslös lärare är ledsen över att det är anställningsstopp hos kommunerna så att det inte går att få jobb just nu berättar jag inte att jag kände en biolog som hade en specialkompetens som trots anställningsstoppet fick ett kommunalt jobb. Läraren har inte specialkompetensen och blir inte hjälpt av att någon annan hade den. Och det här tror jag att de festa förstår?
Däremot är det tydligen svårt att förstå att jag som har PCO inte kan använda samma metod som grannen som led av slöa spermier, och därför berättar man gärna den historien för att "trösta"

Liknande exempel kan jag fortsätta att skriva ner i timmar.
Men det enklaste är att säga, sluta försöka muntra upp! Vad det än gäller, barnlöshet eller andra stora livssorger är det bara en kram och möjlighet att få prata och älta som hjälper. Eftersom man aldrig varit i exakt någon annans situation finns det aldrig anledning att ge oombedda råd.
Och man förstår aldrig hur det känns för någon annan, så kommentaren "Jag förstår hur det känns, är sällan någon tröst.