Luther och jag

Innan jag lyckades bli gravid (det som ledde till ett missfall) hade jag trots flera års försök och ett års behandlingar aldrig någonsin varit gravid. Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle få uppleva ens ett positivt graviditetstest.
Jag läste aldrig förlossningsberättelser, skulle aldrig få för mig att räkna ut bf-datum vid behandlingar, tittade inte alls på mammakläder, och verkligen inte på bebiskläder.

Nu när jag lyckats en gång är jag så säker på att det kommer att gå direkt igen. Jag har bara en enda gång i mitt liv ägglossat på riktigt och den gången blev jag gravid, alltså brukar jag tänka att jag blev gravid på första försöket...
Min mamma har superlätt att bli gravid, och därför inbillar jag mig att jag också har det, bara jag ägglossar.

Eftersom jag är så säker på att jag kommer att bli gravid så sitter jag och gör allt det där som varit förbjudet för mig i så många år. Jag har räknat ut vilket datum den ska komma, jag har bestämt vilka byxor jag ska köpa, och jag har kollat upp en bok om förlossningar som jag vill köpa.

Men på min högra axel sitter det en liten Luther och skriker att eftersom jag är så självsäker så jag inte ska tro att jag kan bli gravid och om jag blev gravid så ska jag inte tro att det kan gå hela vägen.
Och jag tror på Luther och är livrädd för vad mina optimistiska tankar ska ställa till med.