Nu när jag börjat förstå infertilitetsproblematiken ordentligt och dessutom fått insikt om att vi alla (alla infertila jag pratat med) känner ungefär likadant börjar jag förstå att jag kanske inte var ett så välkommet barn i hela min familj som jag alltid trott.
Jag är första barnbarnet hos min släkt på pappas sida. Jag kommer från en judisk familj där i princip alla släktingar försvann i koncentrationsläger under andra världskriget. Ingen från min farfars familj (utom han) överlevde, från farmors familj överlevde hon och hennes två systrar. Jag var det första barnet i tredje generationen och var på så sätt extra speciell, trots det som hänt tidigare gick släkten vidare (och nu pratar vi inte gener för adopterade barn är lika välkomna).
Min pappas bror och hans fru hade vid tiden för mitt tillverkande redan försökt göra barn i flera år.
Min mamma blev oplanerat gravid mitt under studierna, jag tror inte att hon funderade allvarligt på abort men jag var verkligen en hoppsan.
Och med tanke på att min mamma idag gentemot mig och min infertilitet är hopplöst klumpig kan jag inte tänka mig att hon var smidigare då.
Jag kom alltså till världen och tog platsen som första barnbarnet (även hos farmors systrar), en plats som ingen har kunnat ta ifrån mig senare, jag har alltid känt mig lite extra utvald. Inte så att jag favoriserats på något sätt framför de andra, men jag var ändå först.
Jag undrar om det idag finns någon bitterhet kvar, eller om den ens funnits? Jag har aldrig märkt av den, och mellan mig och min nästan jämnåriga kusin, som farbror och faster åkte över halva jordklotet och hämtade hem, har det aldrig varit någon konkurrens.
Kanske ska man låta gammalt vara glömt. Farbror och faster har idag flera fina barn (både barn från magen och adopterade) och dessutom lyckades de få första barnbarnsbarnen, något som ju inte jag lyckats med. Så kanske har det jämnat ut sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror ändå man kan glädje å andras vägnar och avundjuka kan existera hand i hand. Min syster blev gravid rätt oplanerat mitt i våra problem och det var ärligt talat rätt jobbigt men samtidigt när hon var glad så var jag ändå glad för hennes skull. Så kan det ju ha varit för din faster och farbror också.
Förmodligen var det så, och förmodligen försvann all eventuell bitterhet när de väl stod med sitt egna barn i famnen. Jag hoppas i alla fall att det är så det kommer att kännas.
Det där med att vara "först" känner jag igen. En av de sakerna jag tyckte var jobbigt under den första tiden som kämpande var just förväntningarna om att jag som första barnet till första barnet till första barnet (jo, min mormor var förstfödd, min mamma var förstfödd och jag är det) skulle nedkomma med ett litet flickebarn så snart det bara gick efter bröllopet. Nu gick ju min 7 år yngre kusin och levererade min mormors första barnbarnsbarn och när jag väl kommit över besvikelsen var det som om allt gick mycket lättare att hantera...
Skicka en kommentar