Känner ingen glädje

Tinselflickan är så otroligt lycklig över att vara framme i kön för landstingsfinaniserade IVF-försök. Naturligtvis är jag superglad för hennes skull.

För min egen del, att även jag är framme i kön orkar jag inte känna någon glädje över alls. Jag hoppades nog så mycket på det här försöket, förra gången med exakt samma behandling blev jag ju gravid. Nu har segervissheten runnit av mig helt. Jag är tillbaka i "Det är ingen idé att försöka det kommer ändå aldrig att gå"

2006 skulle bli vårt år. Jag och kattpappan firade lyckligt av det avskyvärda 2005, året då vi båda mått så dåligt. Vi såg fram emot 2006 som var året då vi skulle bli föräldrar.
Vi var bjudna på fest på nyårskvällen men valde att fira för oss själva, det var ju vårt sista nyår när det bara var vi två. Jag mådde illa eftersom det i min mage låg ett litet frö, så det var rätt skönt att slippa andas in de kräkframkallande spritångorna som alltid vilar över en nyårsfest. Vad varken jag eller min kropp visste den kvällen var att det lilla fröet i min mage inte hade något hjärta som slog längre. Det hade slutat slå dagen innan.

De första fyra dagarna på det nya året invaggade oss 2006 i säkerhet, men sen visade det sitt rätta ansikte. Den 5:e januari upptäckte vi att fostret var dött.

Och nu sitter jag och blöder ut vår sista chans att ändå få bli föräldrar 2006.

Det blir återigen en barnlös midsommarafton, valborg, födelsedagar, släktträffar, julafton och på nyårsafton blir det bara jag och kattpappan igen.