Då är jag tillbaka från mitt första terapitillfälle.
Jag fick fylla i ett utvärderingspapper med frågor som ibland nästan var av typen som man hittar i Veckorevyn. Och efter att terapeuten räknat ihop mina poäng fick jag domen gravt deprimerad. Självklart är det mer komplext än så, men testet kompletterades med en timmes prat och hon sa till mig att det var tydligt att jag inte mådde bra, detta trots att jag har guldglittrande ögonskugga på mig idag. Kuratorn jag går till fick inte ihop bilden av den välsminkade tjejen med bilden av en person som inte klarar av att träffa människor. För mig är det precis tvärtom, har jag inte en mask av snygga kläder och smink att gömma mig bakom vågar jag inte alls gå ut.
Jag gillade terapeuten. Jag var lite rädd för att gå till någon som inte kan något om infertilitet, men det visade sig vara nästan bra. Hon fokuserade inte alls på det, utan la allt fokus på att vi ska hitta en metod att få mig att må bättre oavsett om jag blir gravid, adopterar barn eller skulle bli barnlös. Hon kläckte inte heller ur sig dumma kommentarer om att jag borde må bra först och sedan försöka göra barn.
Nu har jag fått ett schema med alla dygnets timmar där jag ska fylla i vad jag gör och hur jag mår under tiden. Kan bli ganska kul faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Låter jätte bra!! Vilket stort steg bara att ha gått dit! Jag tror vi alla lite till mans skulle behöva lite terapi. Jag har aldrig vågat fullfölja, gått någon gång men alltid bangat ur ... Jag SKA någon gång längre fram ta tag i det. Men inte just nu. Jag försöker för tillfället att hitta tillbaka till mig själv, den jag vet att jag är där långt inne någonstans. Är inte så lätt det heller ...
Verkligen jätte glad att det kändes bra för dig idag!!
Vad bra att det blev ett positivt möte med terapeuten.
Jag tror verkligen på att söka hjälp när man mår dåligt. Om man mår dåligt i kroppen så går man ju till läkare för att få hjälp och vad är det som säger att bara för att det handlar om själen så ska man klara av att reda ut allt själv?
jag kan ju berätta att det nästan var ett krav från min läkare att jag gjorde något, annars hade det nog inte blivit av att jag gått dit. Men det känns bra att ha varit där.
Och visst Pia borde det vara självklart att gå till läkaren även när man har ont i själen, tyvärr är köerna nästan lika långa som inför IVF, eller så får man betala själv. Jag har genom bidrag från en snäll familj möjlighet att bekosta det här privat, men det är faktiskt SVIN-dyrt så jag kan verkligen förstå varför inte alla har möjlighet.
Skicka en kommentar