Jag trodde att det var bättre, jag trodde att jag var i alla fall någorlunda stabil. Jag och kattpappan pratade på vägen hem till mina föräldrar om hur bra det var att jag mådde tydligt bättre nu.
En kvart höll det tillsammans med släkten, och sen bara rasade jag. Det var ungefär som när man blir plötsligt magsjuk, bara med den skillnaden att det var tårar istället för maginnehåll som kom ut från mig. Jag hann precis springa upp för trappan och in i badrummet innan störtfloden kom, jag grät så jag skakade och jag kunde inte på något sätt stoppa flödet. Jag åt lite mat där på badrumsgolvet som min snälla mamma och kattpappan hjälptes åt att smuggla upp till mig och sedan smög jag mig därifrån utan att någon egentligen la märke till mig. Det var säkert någon som tänkte en tanke om att det var ouppfostrat av mig att inte överhuvudtaget delta i måltiden och dessutom gå utan att säga hej då… men jag tror inte att jag väckte någon större uppmärksamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh, du. Känner så med dig. Men bara att ni hann tänka tanken att du nog mådde lite bättre tycker jag är en liten solglimt. De där bakslagen, de kommer, mer eller mindre ofta. Släktsammankomster av alla de slag är oftast väldigt känslosamma. Jag önskar att jag hade vågat åka (som du faktiskt gjorde, även om ni sen åkte hem). Jag hade förmodligen stannat hemma och inte ens provat och det är ett mycket sämre alternativ.
Jag tror på att testa vad man klarar av och sen känna efter under tiden om det fungerar eller inte och inte vara rädd för att backa.
Jag hoppas innerligt och tror verkligen att dom uppmärksammade att du inte längre var kvar. Alldeles säkert undrade dom om du mådde bra.
Tänker på dig gumman. Skickar all styrka jag kan uppbåda. Kram.
(Kanske blev det en sån där snusförnuftig kommentar som man inte orkar med ... jag vet inte. Men jag menade det inte så.)
Jag tyckte inte alla att kommentaren var snusförnuftig. Jag skrev någonstans att jag uppskattar alla slags kommentarer från de som vet vad de pratar om, som har egen erfarenhet av de här helvetet. Från andra människor däremot vill jag bara ha en kram.
Jag tror faktiskt inte att släkten noterade att jag försvann, och det tror jag inte för att jag vill förminska min egen betydelse utan för att det inte är något jättekonstigt att någon bara tittar förbi ett litet tag. Vi lever nästan som i ett kollektiv och bor alla i samma kvarter. Det är rätt vanligt att man droppar förbi någon minut tar en macka och går igen.
Jag håller med tidigare talare =) skämt åsido så är släktsamankomster av alla de slag fruktansvärt jobbiga när man mår dåligt, anntingen för att alla tittar medlidsamt på en och inte säger något eller för att man inte vill säga något och måste hålla skenet uppe.
Skickar massor med styrka och kramar!
En kram från en sympatiserande läsarinna.
(Tillhör gruppen "andra människor")
Visst är det bra att det finns så mycket klokt folk här ute på nätet. Jag förstår inte alls hur det skulle gå utan alla era kloka råd och kommntarer.
Och Ulla, stort tack för kramen. Någonstans hoppas jag att folk som inte är drabbade ska läsa lite i min blogg för att kunna bemöta de drabbade i sin omgivning, vi är ju så otroligt många som har det här problemet
Skicka en kommentar