Är det någon mening?

Att gårdagens icke-föreläsning för BVC-tanten blev ett inlägg beror på att det är första gången någonsin sedan jag blev det minsta bekant med infertilitetsvärlden som jag inte läxat upp någon som pratat om att barnlöshet har med psyket att göra.

Jag har verkligen tagit mitt ansvar alltid, och jag har blivit bra på det. Det var många år sedan jag inte gick "segrande" ur en slappna-av-diskussion.

Kanske har jag tagit en diskussion för mycket, det känns inte som om någonting händer när sjukvårdsutbildade personer överallt också tror att avslappning är en fungerande metod? Jag ska inte sluta föreläsa, men jag hoppas att det någon gång ska ge resultat.

Den gamla vanliga historien

Lillkatten och jag var på BVC idag. Allt gick jättebra, t.o.m. sprutan med vaccienring var rolig att ta.

BVC-sköterskan såg så klart att jag var gravid, och jag berättade att vi var lite förvånade eftersom det tog så lång tid att få Lillkatten, och att det krävdes IVF.
Och genast fick jag höra historien om någon som två månader efter att de fått hem sina adoptivbarn blivit gravida, tänk vad psyket spelar in...
I vanliga fall hade hon fått en av mina små föreläsningar om forskning, och om mina egna hormoner som inte alls har med psyket att göra, men den här gången höll jag tyst.

Någon som är så otroligt bra med barn, så att till och med en spruta blir rolig, en sådan person vill jag hålla mig väl med.

Jag gick alltså därifrån väl medveten om att jag nu gett upphov till ännu en historia om att det bara är att slappna av så blir det barn, och jag skäms faktiskt för att jag inte sa något.

pappa

Lillkatten och jag har tillbringat ganska mycket av den här sommaren ute i sommarstugan tillsammans med mina föräldrar. Jag får mycket hjälp med Lillkatten när jag inte riktigt orkar med på grund av illamående och sånt. I eftermiddag ska vi ut i stugan igen.

Min pappa har ganska svårt att förhålla sig till våra nya roller där jag som mamma definitivt är vuxen och klarar mig själv. Det går bra i några timmar, men när vi bor tillsammans blir det absurt.
Han lägger sig i på detaljnivå hur jag klär mig, vad jag äter, vad jag läser, hur Lillkatten äter, sover, kläs och t.om vad han äter med.
Och jag argumentar hela tiden emot honom.

Den här gången ska jag försöka mig på en ny strategi, bara säga ja, och sen strunta helt i vad han säger. Jag vet ju att jag är vuxen, och jag är säker på mig själv i min roll både som förälder och vuxen, jag får bara inte glömma det!

Sjalfrälsare

En av våra grannar har varit väldigt skeptisk till sjalar. Hon har en ergo som hon gillar, men sjal har hon inte velat prova. Till näst yngsta barnet provade hon en ringsjal, och varken hon eller barnet gillade den alls. Den alldeles nya lilla bebisen i huset är en sådan som vill bli buren konstant, och jag erbjöd grannen att prova min elastiska sjal, vilket hon motvilligt gjorde. Och idag erkände hon att den var perfekt. Lilla bebisen somnar direkt när hon läggs i sjalen, och mamman har både händerna fria för övriga barn.

väderprat

Jag vet att jag är rätt ensam, men jag står inte ut med den här värmen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Det går inte att klä sig i mindre än vad jag gör, eller att få det svalare inomhus utan att använda luftkonditionering, och det kan man ju inte riktigt göra här i Sverige.

Och jag är konsekvent i mitt klagande. Aldrig, aldrig, aldrig kommer ni att kunna läsa något inlägg här i bloggen där jag klagar på kyla eller regn. För jag är en riktig svensk, mitt rätta element är mörker, kyla och fukt. Och då ska ni veta att jag inte har speciellt mycket svenska rötter, utan jag har bara av en slump hamnat på rätt plats, i rätt klimat. Utom när det ibland blir så här äckelvarmt, för då vill jag bara fly.

blöjrumpa

Hur kan man använda något annat än tygblöjor när de är så här snygga?

Min åsikt: Rätt eller fel att man inte får lämna sitt barn på dagis när man har semester?

Ni verkar tycka ungefär som jag om att utnyttja dagis under semestern.

Om någon tar en veckas semester för att bygga om huset medan den andra föräldern arbetar, eller om det handlar om två dagars skidsemester och dagis är tillfrågat så tycker jag att det är helt ok att utnyttja dagis.

Men i grannens fall handlar det om att hennes dotter och svärson vill åka på semester utan barn, och grannen (mormor) som jobbar på en skola och är ledig hela sommaren ska vara barnvakt, och nu är hon väldigt upprörd över att hon inte får lämna sitt barnbarn på dagis på dagarna. Jag tycker inte att det är dagis problem att lösa att mormorn inte vill vara barnvakt. Hittar man ingen barnvakt får man låta bli att åka på barnfria semestrar tycker jag.
Jag tycker faktiskt att det är en aning tveksamt att åka på längre barnfria semestrar överhuvudtaget när man har barn som är under två år vilket det handlar om i det här fallet, men det är bara mitt sätt att se på föräldraskapet.

Rätt eller fel att man inte får lämna sitt barn på dagis när man har semester?

Jag hade en liten dispyt med en granne idag om ifall det är rätt eller fel att barn inte får vara på dagis om en av föräldrarna har semester.

Alltså inte om hur det ser ut regelmässigt, för man får inte lämna sitt barn på dagis samtidigt som man har semester, men vår dispyt handlade om att vi tyckte olika om regeln.

Vad tycker ni?

Personligt brev

Lillkatten är född på BB Stockholm. När jag var gravid med honom bodde jag i innerstan och hörde automatiskt till lyx-BB. Här i förorten däremot måste jag söka till fri kvot.

När man ansöker ska man skriva ett personligt brev, och jag antar att urvalet görs utifrån breven. Så vad ska man skriva?
Det är inte livsviktigt för mig att föda just där, men jag håller gärna många dörrar öppna, och vi trivdes väldigt bra förra gången. Men det kan man väl inte skriva, att det egentligen inte spelar så stor roll?

Lite allt möjligt av ringa eller inget intresse för omvärlden

Lillkatten var med mig idag när jag var på MVC-besök och lyssnade på bebisens hjärta, det var inte helt lyckat, han tyckte att det var tråktråkigt att folk bara ägnade sig åt hans mamma, och att ingen ville titta på hans mage. Nästa gång måste jag försöka hitta en barnvakt.

Å andra sidan var det bra att han var med, för jag hade inte en chans att hinna bli orolig över att det var så svårt att hitta hjärtljuden. Den här verkar väldigt mycket mer livlig än vad Lillkatten var, och far runt hela tiden. Den stannade inte upp tillräckligt länge för att BM skulle hinna få sin minuts avlyssning en enda gång. Men levde gjorde den, och far man runt, så mår man nog bra?

Och så har vi syndat rejält. På hemvägen handlade vi på ondskans näste Mc Donalds. Lillkatten fick en Happy Meal, och jag bad särskilt om att slippa leksaken, men det glömde hon visst bort, för hemma hos oss finns nu en syndigt plastig orm, som jag inte visat för Lillkatten*

*Och innan någon kommenterar. Ja, jag ser ner på alla som äter på Mc Donalds, jag ser mig själv som en mycket högre stående varelse. Särskilt ser jag ner på dem som handlar i arbetarbyxor.

Jotack, svar på fråga

Illamåendet är hanterbart. Det finns där ständigt och viker inte för en sekund från min sida, en riktigt trofast vän. Men även den jobbigaste vän vänjer man sig till slut vid. Jag går inte och tänker på illamåendet jämnt, och för det mesta känns det helt normalt att drabbas av illamåendeyrsel när något luktar. Men till skillnad från förra gången kommer jag ihåg hur det egentligen ska vara, då förra gången trodde jag på fullt allvar att illamående var en konstant känsla som alla hade, och det var inte förrän efter förlossningen jag insåg hur illa jag hade mått under hela graviditeten. Vi får se om det blir några nya insikter den här gången.

Idag är jag i vecka 20+2

Hälften

Ungefär halva graviditeten är avklarad nu. Det går så otroligt fort den här gången.

Jag har visserligen superkoll på vilken vecka+dag jag är i. Men veckorna är inte så där snigelsegt långsamma som de var förra gången.

Kommentarer

Jag har så svårt att bestämma mig för om jag ska radera bjäbbiga kommentarer, skrivna i någon sorts barnsligt behov av att provocera. Jag blir inte särskilt provocerad, och har aldrig raderat en enda kommentar. Men det tar ju energi från det bloggande jag vill göra.

Hittills har jag aldrig fått några riktigt fula kommentarer, sådana som jag läst i en del andras bloggar, företrädelsevis otäckt homofoba kommentarer. De kommentarer jag får är nästan gulliga i sin övertydliga ambition att vara elaka.

Tilbaka i vakenhet

Jag skulle inte skrivit inlägget om att det går att sova nu när jag är gravid. För nu har jag drabbats av sömnlöshet. Klockan är 03:30 och jag har fortfarande inte kunnat somna.

Jag drack en kopp av vad jag trodde var grönt te precis innan jag gick och la mig, eventuellt är det det som är problemet, annars vet jag inte alls vad som hänt.

Trött, trött, trött, men ändå kan jag inte sova, ungefär som det brukar vara alltså.

Nerkopplade

Och vår uppkoppling är helt galen.

Efter att jag varje dag i en veckas tid ring supporten och klagat har de faktiskt lyckats få igång vår uppkoppling. Tyvärr går den ner ungefär var femte minut.

Finns det någon lag som säger att alla Internetleverantörer måste vara klåpare? Och är det någon som någon gång har lagt in en beställning, för att sedan få en fungerande uppkoppling som börjat fungera på utlovad dag, utan att supporten behövt vara inkopplad?

Tilläggas bör väl att jag är utbildad nätverkstekniker, även om jag helt bytt bransch, och min man är civilingenjör i datateknik, så kompetens att få vår del att fungera torde inte vara problemet.

Höga hästar

Det finns visst helt fördomsfria människor som läser min blogg.

Grattis till er!

Min ambition är att inte behandla människor olika efter hur de klär sig och vad de har för framtoning. Jag misslyckas rätt ofta.
Och då sätter jag mig tydligen på höga hästar igen. Tydligen sitter jag där både när jag erkänner mina tillkortakommanden och när jag berättar om något jag tycker jag lyckats bra med.

I verkligenheten brukar jag faktiskt sitta på ganska låga hästar. Jag är inte så lång och väger inte så mycket så jag rider för det mesta ponnyer. Men det var väl en liten utvikning från ämnet, eller?

Postivit

Jag har beklagat mig en hel del den här graviditeten. Jag tycker inte att det är speciellt kul att vara gravid, även om barnlöshet är mycket värre och att få ett barn är värt varenda sekund av illamående.

Men det finns faktiskt en sak som är odelat positiv med att vara gravid.

När andra klagar på att de är så trötta och att de aldrig kan få tillräckligt med sömn är jag bara lycklig. Tänk att vara så trött att man somnar när man går och lägger sig, att kunna sova en liten stund på dagen och ändå kunna sova på natten, tänk att få sova ända tills man blir väckt, och då fortvarande känna att man vill sova mer. Det är underbart att få vara trött tycker jag! Fast helst ska tröttheten vara naturlig och inte framkallad av illamåendetabletterna, för av dem blir jag inte trött-trött utan dåsig-långsam-trött.

Bara ok att kritisera så länge man följer normen?

På en fest för ett tag sedan satt jag och pratade med ett par som hade en dotter som är något äldre än Lillkatten.

De berättade om vilka knep deras dotter hade för att få komma upp i deras säng och vara där med dem, men de var benhårda hon fick aldrig vara i deras säng.

Själv berättade jag att jag tror på samsovning och att Lillkatten får sova i vårt rum tills han själv vill sova i egen säng. Och då kom alla de där vanliga kommentarerna om att han aaaaaldrig någonsin kommer att lära sig att sova själv, och att man inte ska skämma bort barn.

Själv tror jag inte att det går att skämma bort barn med trygghet, och jag tror inte att det finns några tonåringar som inte sover i egna sängar, i alla fall inte om det inte finns några problem, som i sådana fall är vad man måste ta itu med.

Det är tydligen ok för dem att rakt upp i ansiktet på mig berätta att jag skämmer bort mitt barn, alltså gör fel som förälder. Men jag tror inte att det skulle vara lika ok om jag sa något om att jag tror att ett barn som får sova med sina föräldrar blir ett tryggt barn, och alltså indirekt kritiserade dem.

Måste shoppa

Jag har fått en ny passion för... tygblöjor.

Lillkatten har haft tygblöjor från fem kilo och till nu. Vi har haft praktiska och välfungerande blöjor i naturfärgat material. Jättebra.

Men nu har jag fått en knäpp och frossar i fina färglada pocket-tygblöjor i alla möjliga färger och utföranden. Jag vill shoppa, shoppa och shoppa lite till.

Jag är rätt duktig på att låta bli, och har nästan bara hållit mig till begagnat. Blöjorna är väldigt slitstarka och jag kan förhopningsvis sälja dem vidare utan större ekonomiska förluster senare.

Sen jag beslutade mig för att sluta shoppa onödiga kläder, så har jag flyttat över intresset på blöjor. Det känns ganska ekologiskt försvarbart att köpa några stycken extra bara för att de är så fina, och vi kommer ju kanske att få en bebis som också behöver blöjor, så några till kanske vi behöver.

Inte döma hunden efter håren

Framför mig i kassan på Konsum stod en man i arbetarbyxor och med en vinflaska i fickan* En sådan som fördomsfulla jag inte tror att jag delar allt för många värderingar med.
Men när han packade upp sina varor på bandet visade det sig att han köpte både KRAV-märkta bananer och ekologiskt kaffe.

Det finns nog hopp för mänskligheten! Och jag ska jobba med att försöka att inte döma folk i förväg.

*Han gav inte alls intryck av att vara alkoholiserad