På en fest för ett tag sedan satt jag och pratade med ett par som hade en dotter som är något äldre än Lillkatten.
De berättade om vilka knep deras dotter hade för att få komma upp i deras säng och vara där med dem, men de var benhårda hon fick aldrig vara i deras säng.
Själv berättade jag att jag tror på samsovning och att Lillkatten får sova i vårt rum tills han själv vill sova i egen säng. Och då kom alla de där vanliga kommentarerna om att han aaaaaldrig någonsin kommer att lära sig att sova själv, och att man inte ska skämma bort barn.
Själv tror jag inte att det går att skämma bort barn med trygghet, och jag tror inte att det finns några tonåringar som inte sover i egna sängar, i alla fall inte om det inte finns några problem, som i sådana fall är vad man måste ta itu med.
Det är tydligen ok för dem att rakt upp i ansiktet på mig berätta att jag skämmer bort mitt barn, alltså gör fel som förälder. Men jag tror inte att det skulle vara lika ok om jag sa något om att jag tror att ett barn som får sova med sina föräldrar blir ett tryggt barn, och alltså indirekt kritiserade dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Intressant, visst är det så - man ska hålla sig till normen och inte sticka ut. Då får man också kritisera. Annars inte.
Men nog känner jag mig ganska mycket inom normen som sover med barnen när de vill det. Tycker det är väldigt vanlgt. Inte är jag ensam om att gilla samsovning? Det är i stället så, tror jag, att vissa människor kritiserar andra, och andra gör det ej.
Jag kan minsann kritisera olika saker men aldrig (sällan) direkt till någon. Avser ej att börja med det heller. Jag tror ju inte heller jag förändrar världen genom kritik, det blir mest tvärtom. Den andra stärker sina egna argument i diskussionen :-)
Har upplevt samma sak, att det är ok att kritisera om någon avviker normen. Vi har blivit skrattade rakt i ansiktet över att mannen är föräldraledig (blir mörkrädd över att det uppenbarligen fortfarande verkar vara en ögonbrynshöjare). Men att kritisera föräldrar som inte gör någon form av uppdelning av föräldraledigheten det får man inte. Nu har jag dock börjat säga vad jag tycker när någon reagerar på vår uppdelning. Orkar inte vara artig längre.
När det gäller samsovning brukar jag citera vår bvc-sköterska "det är ju väldigt ovanligt att tonåringar fortfarande sover i sina föräldrars säng".
Det är nog ofta så att försvarsmekanismerna går igång för att man är rädd att man gör något dåligt. Kanske finns det i dessa föräldrar någon litem del som undrar om de inte är elaka mot sitt barn och gör fel och den triggar du med din kritik, därför går de i försvarsställning. Jag tror det kan ligga något i det iallafall, annars skulle de ju bara kunna berätta om varför de väljer att göra så, med vettiga argument och berättar varför det fungerar bäst för dem (om de nu verkligen tycker det), istället för att kritisera dig.
/AS
Det är som jag brukar tänka, man behöver inte alltid hålla med om alla andras åsikter (vad det än gäller) men man måste respektera dem. Vi har inte samsovit med vår son utan han har alltid sovit i egen säng och varit jättenöjd med det. Sen brukade han komma upp i sängen när vi vaknat för lite mys.
Man måste ju som förälder se till vad ens eget barn behöver, alla har ju olika behov.
Samsov ni vidare om det gör att ni alla mår bra.
Vår dotter fick sova hos oss närhelst hon ville - det gillade både vi vuxna och hon. Så småningom kunde hon sova i sin egen säng ibland, till och med somna där.
Nu är hon 13 år och har inte sovit i våra sängar på väldigt många år. Hon kan till och med somna utan att bli nattad.
Fattar faktiskt inte varför det inte skulle kunna finnas mer än ett rätt sätt? Barn är olika och det är även deras föräldrar. Jag kunde inte sova alls om hon inte sov hos mig första året; var uppe och kollade hundra gånger. Sov hon oss mig så sov jag jättegott. Hon också. På vilket sätt skulle det kunna vara skadligt för någon överhuvudtaget???
Som tidigare kommenterar skrev: det finns alltid folk som anser sig ha rätt att utifrån sin egen sanning döma och fördöma andra. Jag tänker mig att de egentligen är rätt olyckliga människor med dålig självkänsla, som försöker rättfärdiga sig själv på detta sätt.
Skicka en kommentar