Sjukan

Tingeling erkänner något som hon tycker är fult. Hon erkänner att hon tycker att det är jobbigt med alla plus runt omkring henne. Att hon som försökt i många år, och fortfarande inte lyckats tycker att det är jobbigt när andra lyckas, det tror jag att alla kan förstå. Ingen klandrar så klart henne för det.

Att däremot jag är avundsjuk och känner fula sting i hjärtat, det är faktiskt lite konstigt. Jag vet inte om någon annan tycker det, men jag tycker det själv.

Jag har världens absolut bästa barn. Han är så fin och han räcker för mig, jag är lycklig. Jag skulle inte byta bort honom för någon fertilitet i världen.

Men ändå är jag avundsjuk. Någon jag känner väntar sitt sjätte!!!! barn, någon annan har fått ett fjärde. Jag vill verkligen inte ha sex barn, nog inte ens fyra. Men jag är ändå avundsjuk på att de kan, att de får uppleva lyckan gång på gång.

Sen så har vi alla bekantskaper som blivit trettio plus, som skaffat sig ett bra arbete och en fin bostad. Som gifte sig för något år sedan, och som nu väntar barn. Ibland när jag tänker på dem börjar det pysa ut små gröna moln ur mina öron.

De bara följer den där uppritade livsmallen och allt stämmer för dem.

Som tur är blir jag blir faktiskt fortfarande tårögt genuint glad när någon som kämpat länge lyckas. Som när Mariachis helt plötsligt och mot alla odds var gravid.

Men jag hade hoppats att den här fula sjukan skulle vara utrotad, och det är den alltså inte.

Det är många som frågar när/om vi ska ha syskon. Konstig fråga tycker jag. Men jag svarar alltid att vi inte vet om vi kan, men att vi är så nöjda med det vi har. Det är förvisso sant, men jag skulle önska att jag kunde säga sanningen, att jag vill ha många barn, men att jag är livrädd för att försöka igen. Livrädd för att sjukan som gör att jag inte kan sova ska bli värre, livrädd för att jag inte ska orka vara mamma under påfrestande försök, oavsett om det är hemmaförsök eller sjukhusförsök.

Till skillnad från de flesta andra infertilitetsbloggare har barnlösheten inte skapat en klyfta mellan Kattpappan och mig. Vi står i det här tillsammans. Vi har inte alltid varit på samma plats, men vi har alltid kunnat prata och förstå varandra. Jag borde vara tacksam för det. Jag har så fantastiskt mycket. Och ändå är jag alltså inte nöjd.