Min barnlöshetssorg har egentligen aldrig handlat om att vi inte kan göra barn.
Visst det hade varit fint att kunna säga att det var en kärlekshandling som ledde fram till vårt barn.
Men jag är molekylärbiolog, och jag tycker att det är superduperMEGAhäftigt att det fungerar med IVF.
Jag grottar gärna in mig i detaljer om hur ett visst hormon ligandbinder till ett visst substrat för att åstadkomma något särskilt, och om det eventuellt går att framställa hormonet syntetsikt.
Kort sagt, jag tycker att det är lite för häftigt för att sörja att jag har behövt gå igenom det. Jag är snarare väldigt stolt över att mitt barn är något särskilt, inte bara ett hoppsan.
Min barnlöshetssorg handlar om de bortkastade åren när allt bara väntade på något som vi inte visste om det någonsin skulle lyckas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tror att jag förstår precis vad du menar med att snarare känna stolthet över att barnet är tillkommet genom IVF.
Jag kommer känna lika dant om mitt barns första celldelningar har skett i ett värmeskåp på Sophiahemmet. Mäktigt, genomtänk och önskat är synonymord som far genom mitt huvud när jag tänker på barn som tillkommit genom IVF.
Har aldrig begripit varför (även om jag hört argumenten), en del föräldrar hymlar, mörkar och tycker det är så hemligt att barnet kommit till genom IVF.
Det är ju hur coolt som helst! Snacka om att vara önskad och efterlängtad!
Skicka en kommentar