Kroppen

Jag har inget sunt förhållande till mat och träning egentligen.

Inuti mig finns den där knäppa varelsen som vet att det bästa sättet att bli smalast är att låta bli och äta alls. Där finns också varelsens baksida som tycker att ifall jag ändå envisas med att äta, då kan jag lika gärna trycka i mig allt som är onyttigt helst på en gång.

Men jag håller varelsen i schak genom att äta nyttigare än de flesta, och träna ofta. För att vara en förortsmorsa med bebis så är jag i väldigt bra form.

Det senaste året, året efter att jag blev mamma har varelsen inte alls skrikit lika högt som förut. Jag tränar ofta för att jag älskar att träna och inte för att bli ännu snyggare, och jag får inte alltid jätteångest ifall jag har ätit en ostmacka.

Jag ser på min mage och konstaterar att den inte är snyggast och plattast av alla magar på gymmet. Men den bär spår av att jag har burit en Lillkatt i den, och de spåren är ju faktiskt det mest värdefulla jag har.

Jag har inte alls något avspänt och trevligt förhållande till min kropp och till mat. Men det är inte lika illa som det en gång var.
Jag hatade min kropp som inte ens ville ge mig ett barn. Men nu när den fullgjort sin plikt gånger hundra, då kan jag ibland även förlåta den för att den inte ser perfekt ut.