I dag avslutades kursen i bevarandeekologi med en tenta. En rolig tenta som för min del utmynnande i två små sagor. Hoppas att min lärare uppskattar dem och ger mig poäng. Jag är inte speciellt orolig för resultatet. Jag vet att jag kan och att jag har förstått begreppen och frågeställningarna. Det kan bli minuspoäng för att jag missat att ta upp någon aspekt eller för att jag presenterat materialet på fel sätt, men på det stora hela förstår jag resonemanget.
Kan någon människa, gärna en hobbypsykolog förklara för mig varför jag hade bestämt mig för att inte satsa på den här inriktningen. Den jag tycker är superintressant, den jag förstår och gör bra ifrån mig på, den inriktning jag faktiskt valde utbildning efter. Jag ville läsa just populationsgenetik och bevarandebiologi, det var därför jag valde att utbilda mig till biolog.
Varför i hela fridens namn bestämde jag mig då för att satsa på kemi? När jag mår så här, och så här, och så här för att inte tala om att jag mådde så här, när jag försöker.
Den gången när jag blev sjukskriven var jag också mitt inne i en termin av kemi.
Att jag inte kopplar signalerna, utan fortsätter att sträva på mot det jag inte klarar.
I hela mitt liv har jag gjort korkade val och gjort saker som fått mig att tro att jag är riktigt dum i huvudet. Jag gick teknisk linje på gymnasiet trots att jag hade riktigt dåliga betyg i matte, kemi och fysik på högstadiet. Jag hade däremot bra betyg i svenska och samhällsorienterade ämnen.
Sedan utbildade jag mig till nätverkstekniker trots att jag även på gymnasiet hade haft dåliga betyg i matte, kemi, fysik och dessutom i teknologi. Fortfarande hade jag bra betyg i svenska och de samhällsorienterade ämnena
Så klart gick inte nätverksteknikerutbildningen så bra den heller. Jag saknade en del grunder, och var dessutom helt ointresserad. Men jag lyckades på något sätt få jobb, och jag trivdes med mina kollegor och lärde mig en hel del om hur det är att vara vuxen och vad det innebär att ha ansvar. Men jobbet var jag aldrig bra på.
Och under alla de här åren var jag övertygad om att jag var dum i huvudet och lat. Jag hade ju genomgående dåliga betyg i de "viktiga" ämnena och jag var inte särskilt duktig på mitt jobb.
Så brast då IT-bubblan och jag hade den stora turen att bli arbetslös (inte för att jag hade misskött mitt jobb så grovt utan för att mitt företag gick i konkurs)
Och i ett fall av klarsynthet bestämde jag mig för att satsa på något som jag verkligen ville göra. Jag skulle utbilda mig till biolog. Och det visade sig att jag inte alls var dum i huvudet. Jag läste dubbel takt på komvux och lyckades på en termin och en sommarkurs läsa upp alla ämnen jag förut misslyckats så grovt med.
Så jag började på biologlinjen och allt var frid och fröjd i något år, innan det där galna kom fram igen. Det där galna som inte vill låta mig lyckas utan tvingar mig att välja en väg som kanske ser rätt ut på pappret men som blir fel eftersom det inte är min väg.
Jag tillåter inte mig själv att välja det som är roligt och enkelt. Enkelt för mig eftersom jag förstår och är intresserad. Istället måste jag välja något avancerat som jag inte klarar av. Jag fattar inte vad det är för mönster som ständigt upprepas i mitt liv, och varför jag inte ser det själv?
Från början var det mina föräldrar som "tvingade" mig. Jag ville läsa på naturbruksgymnasium, men det enda som dög för dem var en teoretisk utbildning. Och eftersom mina betyg var låga var det bara teknisk linje jag kom in på (på den tiden slogs inte gymnasierna om eleverna utan eleverna slogs om platserna) Jag grät när jag fick intagningsbeskedet...
Men jag är vuxen nu, och kan göra mina egna val. Varför fortsätter jag i deras anda?
8 kommentarer:
Jadu.. jag har inga vettiga svar at ge mer än att jag känner igen mig lite grann. Jag bestämde mig för att läsa till civilingenjör vilket var helt vansinnigt om man tittar på vilka ämnen jag tyckte var roligast i skolan. Jo, matte var ganska kul. Men absolut roligast var svenska (litteratur), historia och filosofi.
Jag tror att det är ganska vanligt framför allt hos tjejer att man väljer något man knappt klarar av för att visa att man duger. Lite självplågeri.
I mitt fall hade inte mina föräldrar några särskilda synpunkter, inte uttalade i alla fall. Men någonstans kommer ju den där driften att piska sig själv ifrån. Har man blivit uppfostrad så är det inte konstigt att man fortsätter på det spåret ett tag.
Den stora frågan är ju hur man ska bemöta sina barn. Det tänker jag redan på fast det är långt tills Q ska börja skolan.
Men det är inte alls konstigt att du valt "fel". Du har från början matats med vad som var "rätt" från dina föräldrar. Sen fortsätter det på den banan, även om man är superintresserad av något som kanske inte ger dundergoda chanser till ett jobb i framtiden så matas man med att man ska välja nått vettigt. Man ska bli sjuksköterska eller förskolelärare eller något annat som mer eller mindre garanterar ett jobb efter utbildning. (Därmed vill jag verkligen inte skriva ner de som av äkta och genuint intresse väljer sjuksköterske- eller förskolelärarbanan. ALL heder åt dem!) Men kom ihåg vad din mycket kloke lärare sa som du bloggade om häromsistens; "Duktiga människor finns det alltid jobb åt". Oavsett om man vill bli biolog med de inriktningar du brinner för, astronaut, elefantskötare eller textilslöjdslärare. Livet handlar inte bara om att man ska jobba för att kunna försörja sig. Visst ska man jobba för att kunna unna sig att leva. Men jobbet kommer obönhörligen ta en oerhört stor och viktig del av ditt liv, och då måste det tamejtusan vara nått man tycker är roligt. =) Så är det sörru. Och herregud. För mig som är en vanlig sketen endast halvintelligent samhällsvetare snedstreck beteendevetare tycker det är ASBALLT att du läser såna svåra, konstiga grejjer som.. ja.. vad kallade du det.. populationsgentetik? Say again? Bevarandebiologi? Är inte det avancerade grejjer så vet inte jag.. Respect!
Jadu gumman! Nog för att jag är hobbysykolog men i det här ämet går jag bet eftersom jag är EXAKT likadan själv... Men jag antar att man någonstans har ett sjukt behov av att bevisa för sig själv och sin omgivning att man klarar av saker som man egentligen inte klarar av eller oxå tror man att det är det rätta att göra för att det är större chans att få jobb eller högre lön.
Du är ju inte alls omedveten om hur du gör. Du ser det och skriver om det och och ifrågasättande kan ju vara ett första steg mot förändring om du vill. För precis som du säger: du är vuxen nu och kan göra dina egna val. Och det är INTE fel att välja det som är roligt. Det är sunt och bra.
Först och främst. Jag visste hela tiden att du inte var korkad. SEn kan jag ju också från den andra sidan, då man bara väljer att käsa det man tycker är roligt säga att man blir bitter av det med. Duktiga människor finns det alltid jobb för. Det är ju faktiskt inte sant. Eller, de bästa och de som har förmåga att ta sig fram finns det i princip alltid jobb för. Men det krävs mer för att vara tillräckligt duktig när det gäller yrken med många duktiga människor som slåss om samma jobb. Och för mig som har valt efter vad jag tycker är kul väljer ju i det fallet inte att kämpa för att bli bäst och sälja in sig på en arbetsplats. Så nog tycker jag att man ska vara lite mer taktisk än vad jag var när jag valde studieinriktning.
Men med det inte sakt att man ska slå knut på sig själv för att bli något man varken vill bli eller tycker att det är kul att plugga till.
/AS
Du har ju en jättebra självinsikt. Tro på dig själv och den insikten som du har!!! Okej, lättare sagt än gjort... men ändå...
Kram!!!
Insiktsfullt. Och vi är tydligen några stycken som känner igen oss här. När jag läser anonyms inlägg ovan så inser jag att just att töja på den egna förmågan är ett sätt att ge sig själv det lilla extra. För egen del och ur arbetslivssynpunkt. Man blir en rikare människa om man har många olika brunnar att dricka ur. Och om det dyker upp riktigt duktig biolog och en riktigt duktig biolog som dessutom har erfarenhet och utbildning som nätverkstekniker så vet jag vem jag skulle ge företräde.
Man måste ta ansvar för sin framtid och fundera på vad som är möjligt att arbeta med - MEN! Man måste (eller borde iaf) välja något som är roligt och som inspirerar en, annars kommer jobbet bara vara ett tvång. Även om mitt jobb inte alltid är superkul och spännande så är det utmanande och jag har möjlighet att styra mycket själv och välja utbildningar till höger och vänster. Det är utvecklande för mig och det är viktigt. Skulle aldrig orka gå till jobbet annars.
Känns kemi ok att jobba med varje dag (eller åtminstone 5 av 7) i resten av ditt liv?
Skicka en kommentar