Rätt ska vara rätt

Jag tycker att ämnet biokemi blivit lite styvmoderligt behandlat i min blogg.

Egentligen är det inte ämnet som stressar mig. Jag tycker att det är roligt med proteiner. Att få möjlighet att forska på svåra sjukdomar och kanske ge något ett bättre/längre liv ligger ganska högt upp på min önskelista.

Men det är något i kemikorridorerna som knäcker mig.

Jag har läst tillsammans med ganska många kemister, och de har inte känt varandra. Men de har nästan alla trott att bara högsta betyg gäller. Flera har sagt till mig att om man inte har VG i alla ämnen får man inte forska.
Jag har ingen aning om var det här ryktet kommer ifrån. På många av kemiinstitution finns det flera doktorandtjänster än vad det finns doktorander.
Själv är jag övertygad om att ett bra exjobb och en trevlig personlighet smäller mycket högre när det gäller att få en tjänst än ett gäng VG på en papperslapp.

Den här galna jakten på högsta betyg gör ju så klart grupparbeten och pluggkvällar blir ganska hysteriska. Och jag har alldeles för lätt att dras med i hysterin.

Dessutom är det här en väldigt framstående biokemiinstitution. Det sägs att det är den "bästa" i Sverige. Jag kan inte avgöra om det är sant. Men jag vet att de flesta forskargrupper flera gånger blivit publicerade i Science och Nature (mått på stor framgång i min värld) och att flera av professorerna har framstående uppdrag i vetenskapsråd och Nobelkommittéer. Detta driver ju också på tempot.

Så summa summarum. Jag klarar inte av att läsa kemi på mitt universitet. Hur det hade varit någon annanstans vet jag inte.