Igår pratade jag igen med min lärare. Och han hade massor av projekt på gång, och lovade nästan bort en doktorandtjänst till mig på momangen.
Nu är jag lite för mycket realist för att tro att allt är klart. Det finns inga pengar ännu för någon av de tjänster han pratade om. Det finns ingen plan alls, det handlade bara om saker han tyckte borde göras, och som han tyckte att det borde gå att få finansiärer till. Bl.a. tyckte han att precis de förslag jag lade fram om rovdjursutredningen måste göras, och att länsstyrelsen borde betala.
Dessutom är jag ju inte klar med min utbildning. Efter sommaren skulle jag som bäst kunna börja på mitt ex-jobb, eventuellt kan jag inte börja förrän efter jul.
Jag är inte så naiv att jag tror att det alltid är så enkelt att bara för att man är duktig och intresserad så får man jobb. Det handlar om tur och lite annat också.
Men jag är 31 år nu. Jag måste våga försöka med något en enda gång i mitt liv. Kanske går det åt helvete, och jag blir sittande med en spretig examen utan doktorandtjänst och utan stora möjligheter att få jobb. Men då har jag i alla fall försökt. Jag har dessutom förhoppningsvis inte blivit långtidssjukskriven av en sömnpsykos, något som jag är rädd för hotar mig ifall jag fortsätter att kämpa med saker jag inte klarar.
Jag är inte riktigt frisk fortfarande. En vänlig förfrågan från en nära vän om jag hade lust att träffas en måndagskväll utlöste närmast panikstresskänslor hos mig. Jag behöver göra saker jag trivs med, och förhoppningsvis kommer jag att bli friskare och friskare, och därmed också sova bättre. Det hänger ju för övrigt intimt ihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Man måste ta risker i livet för det man tror på. Men man kan räkna på riskerna. Om jag får komma med ett råd från en som så att säga är i branschen så är det att luska lite försiktigt om lärarens sits och framgång med projekt. Är han en erkänd (eller lovande blivande erkänd) forskare som har ett antal finansierade projekt bakom sig är det sannolikt att ni får pengar till några av de projekt som ni bägge tycker är spännande. Då är du mycket närmare en spännande doktorandtjänst där du får betalt för att göra det du tror på. Är han "bara" lärare och har aldrig drivit ett eget projekt efter disputationen torde risken vara avsevärd för "går det åt helvete, och jag blir sittande med en spretig examen utan doktorandtjänst". Du kan ju också diskutera finansiering direkt med honom. Om man har en bra idé och tror på den och vill är det inte alls dumt att vara med på ett hörn i ansökandet om pengar. Och du har ju en del framförhållning låter det som.
Jag har läst din blogg rätt länge och funderat en del men inte kommenterat så mycket just om sömnproblemen. Men nu när du förklarat mer så verkar det solklart! Självklart måste man få ägna sig åt saker som är roliga och som man trivs med för att hitta en balans i livet. Jag måste säga att det är beundransvärt att du orkat kämpa så här länge med något du inte trivs med. Jag tror och håller tummarna för att det löser sig och du kan få en doktorandtjänst efter exjobbet!
Den här läraren har den största forskargruppen på hela instutionen, och han har väldigt många externa finansiärer, så det är verkligen inte bara tomt prat... Och det är ju förstås positivt. Även om man aldrig vet åt vilket håll det ska svänga i den akademiska världen.
Men då tror jag att det är just precis den här risken du ska ta! Go for it! Om några år får vi hålla öron och ögon öppna efter en spännande avhandling - och gissningstävlingen om Kattmammans verkliga identitet!
Det är bra att du inte är naiv, men hoppfull och att våga ta en risk det är ju jätte bra. Jag tror på dig och att du måste våga. Att få göra något man vill och trivs med är för få förunnat. Hoppas att du kan bli en av oss (jag stortrivs med mitt jobb och har i stort sett aldrig ångest för att gå till jobbet även om det inte låter hälften så intressant som ditt framtida yrke :)
Jag tror man ska lyssna på sin kropp. Mår man skit av att göra något så är det banne mig inte rätt hur karriär-riktigt det än kan tyckas med hjärnan. Så våga satsa på det du vill tycker jag.
Er selv doktorgradsstudent med baby og stortrives. Tror at alt for mange kvinner er for forsiktige og ikke tør å satse like mye som mennene gjør. Klart at det er viktig å være realist - men ikke forveksle realisme med pessimisme... :-)
Skicka en kommentar