Olika sorg.

Jag började skriva en kommentar till ett av Tinsels inlägg, men svaret flöt ut och blev evighetslångt, så istället gör jag ett eget inlägg i min blogg.

Jag har väldigt sällan (om någonsin) hört en barnlös värdera sin sorg gentemot andras. Däremot tycker jag ofta att motsatsen sker.
Jag har aldrig haft cancer, eller förlorat någon väldigt nära och viktig person. Men jag kan på ett ungefär sätta mig in i att det måste vara en förlamande sorg.

Barnlöshet däremot är nog svårare och diffusare att tänka sig in i om man inte upplevt det själv. Sorgen skiljer sig nog också från sorgen över en person eller ett sjukdomsbesked.

När någon dör är det en fruktansvärd händelse. Jag kan inte ens tänka mig hur otroligt smärtsamt det kan vara, och hur lång tid det säkert tar innan man ens mår lite, lite bättre. Men det finns ett förlopp och om man lyckas överleva sorgen så blir det lite bättre.

När man drabbas av ett sjukdomsbesked måste hela ens värld rämna och livet blir säkert en berg-o-dalbana av hopp och förtvivlan. Den här sorgen påminner säkert lite mer om barnlöshetssorgen men ändå inte tror jag. Och den stora skillnaden är kanske att det inte alls är lika förknippat med skam.

Barnlöshetssorgen kommer sakta krypande, det är sällan det slår ner som ett blixtnedslag att man inte som andra kan "skaffa" barn. Den uteblivna funktionen av mensen kan bero på att man ätit p-piller så länge, det första missfallet förklaras med att missfall är så vanliga och de första åtta månaderna av misslyckade försök där man kan ställa klockan efter mensen är heeeelt normala, det kan ju ta upp till ett år att bli gravid.

Men så efter ett tag börjar det bli jobbigt att vara helt glad när någon vän kommer med glädjebeskedet att de nu väntar barn. Och det är ju så skamligt att inte kunna glädjas med sina vänner så man slår knut på sig själv för att få bort alla obehagskänslor och så blir det bara värre och värre. Det är så lätt att man isolerar sig för att inte såra andra genom att inte orka prata om deras barn och magar i timmar. Och i.o.m isoleringen blir man ännu räddare för att träffa folk och så sitter man fast i en ond cirkel.

Återigen, jag säger inte att den ena sorgen är värre än den andra. Bara att den mest komplexa delen av barnlöshetssorgen beror på skammen av att vara så missunnsam. Och får man ganska ofta höra att "Du kan väl inte förbjuda andra att vara glada över sina magar" så mår man bara ännu sämre. För det var ingen som försökte förbjuda eller ville ta ifrån någon annan deras glädje, det var bara det att den barnlösa inte kunde vara med och glädjas.

Att försöka sätta sin egen sorg i perspektiv till något annat är när man är mitt uppe i det hela omöjligt. Nu när den värsta sorgen klingat av för min del kan jag se vad jag hela tiden hade och jag kan också med utifrånblick se att både dödsfall och svåra sjukdomar är "värre". Men går jag in i sorgen igen finns det inget värre som kan drabba mig. Jag skulle på fullt allvar ha tagit livet av mig ifall alla mina chanser att bli mamma försvunnit, och detta är krass verklighet... och jag tror inte att någon sorg kan bli tyngre än så.