Kattpappan älskar vår son, och han njuter verkligen av att få vara hemma med honom och klara av det själv.
Men han tycker ibland att det är lite understimulerande och skulle nog må bra av att få göra något vuxet då och då.
Själv älskade jag varenda sekund av min föräldraledighet. Jag tycker att det är roligt att gå i skolan, men jag längtade inte en enda gång efter avslutet på ledigheten.
Handlar det här om biologi, att jag är Kvinna, och därmed mer benägen att vilja spendera tid med mitt barn? Jag tror knappast det, jag har massvis med vänninor som känner precis som Kattpappan. Jag har inte så många manliga vänner som känner som jag, men det beror på att jag känner ganska få som fått chansen att vara hemma verkligt länge med sina barn, och därför inte vet ifall de skulle älskat det hela tiden, eller ifall de skulle ledsnat mot slutet.
Om vi någongång skulle begåvas med fler barn, ska vi då ta hänsyn till våra olika personligheter, och inte dela exakt lika, eller ska vi stå över det för principens skull, som jag tycker är galet viktig. Jag tycker att varenda påbättring av statistiken är ett led i kampen för kvinnans möjlighet till lika lön och lika möjligheter på arbetsmarknaden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
När det gäller barn så är det hjärtat som gäller. Du har inget ansvar för statistiken på så vis tycker jag. Det räcker ju med att du skriver din åsikt, men i föräldraskapet så är det hjärtat som gäller...tycker jag. Jag trivs med att umgås med mina barn och det är det roligaste jag gör på min fritid. Men erkännes, jag jobbar gärna också! Väldigt gärna :-) Blir liiite smågalen av att gå hemma hela tiden, och jag har verkligen prövat båda delarna.
Men kanske handlar det inte om att ha roligt utan att skapa en bra och nära relation till sitt barn (och vice versa låta barnet skapa etc)? Det går ju att ta pauser och göra vuxensaker också, på kvällen, på helger? Tiden går rätt fort och kommer inte tillbaka, som man brukar säga till mammor...
Jag tycker att principen är viktig. Jag tror att de flesta föräldrarlediga längtar efter lite egen vuxentid emellanåt, jag gjorde också det. Men det hindrade mig inte från att gråta floder när jag gick tillbaka till jobbet.
Trots min ångest över att lämna sonen och gå tillbaks till jobbet anser jag att det är viktigt att låta papporna vara hemma. Nu när de är hemma så är de så duktiga för att de tar sitt ansvar, medans jag har fått flera frågande blickar över att jag har gått tillbaks till jobbet "så fort". Dessa förväntningar från omgivningen spär ju på ens egen inställning till föräldrarledighet. Har min man verkligen varit duktigare än jag med vår son bara för att vi har delat (nästan) lika på ledigheten? Har jag onaturligt lite modersinstinkt som kan överge mitt barn och gå tillbaks till jobbet?
Sorry att det blev så långt, men en sista punkt: så länge männen inte förväntas frånvara från sina jobb i samma utsträckning som kvinnor så kommer vi alltid att diskrimineras på arbetsmarknaden.
Intressanta svar ovan! Mitt enda inlägg: Det heter FÖRÄLDRAledighet, FÖRÄLDRAskap etc. Inte föräldraR (plural).
Fortsatt trevlig helg!
Många bra kommentarer... För oss är det så självklart att göra som vi känner är rätt för oss som personer, inte vad samhället vill uppnå, det ger jag blanka ___ i... Jag älskar att vara hemma och pyssla, jag skulle gärna vara hemmafru hela livet, men det går ju tyvärr inte ekonomiskt i dagens samhälle... Min man är tvärt om, han älskar sitt jobb och tycker småbarn är riktigt tråkiga..! Självfallet kommer han också vara föräldraledig, men inte alls i samma utsträckning som jag, det kan jag inte se något vettigt i över huvud taget. Men det är ju jag det :)
Jag tycker att principen är viktig, men hoppas ju att det är möjligt att göra lite vuxensaker trots att man är hemma med sitt barn. Det är väl mycket för lillkattens skull också och att han ska få lika stor tillgång till sin far som till sin mor när han växer upp. Och föräldrar som är förebilder på riktigt och inte bara på pappret. Kanske måste man tänja lite på sig för att åstadkomma en förändring i samhället och inte ge upp för att du inte blir ett dugg understimulerad av att vara hemma. Jag tycker att det är viktigt för att uppnå ökad jämlikhet och blir lite irriterad på dem som säger att de tycker att man ska dela lika på föräldraledigheten men just VI och VÅRT barn mår bäst av att mamma är hemma hela tiden för det passar VÅRT liv bättre. Om det någongång var så att det passade någons liv bättre att pappan var hemma större delen av tiden så fine, då slipper iallafall jag klumpas ihop med en massa mammor som snor hela tiden tillsammans med barnet. Och det är väl inte bara för principens skull ni delar? Lite är det väl också för lillkatten? Och jag menar inte detta som en anklagelse mot dig, jag tycker att ni rockar och att ni ska stå på er! Det ÄR viktigt att ta ställning tycker jag.
/AS
Tack anonym för ordmärkeriet. Även om jag tycker att det var rätt onödigt.
Jag har äntligen fått svensk rättstavning på mitt nyinstallerade office, så du slipper irritera dig i framtiden.
Till alla andra vill jag säga att vi naturligtvis ALDRIG har haft någon tanke på att jag skulle ta hela ledigheten, långt därifrån!!!!!!
Men kanske att jag tar en dag i veckan under Kattpappans ledighet, eller något sådant.
Men vi vet ju förstås inte ens om det blir fler barn, så frågan är helt akademisk.
Just nu gör vi mycket bra för statistiken förresten, eftersom jag inte tar ut en enda föräldraledig dag, Kattpappan tar varenda en. Jag kommer visserligen att ta ut mina "pappamånader" någon gång i framtiden, men ändå.
Förresten AS, jag blir också galen på att det ALLTID är mamman det passar bäst för att vara hemma. Och det är därför det stör mig att jag också passar in i mallen. Det kanske har med förväntningar utifrån, som gör att vi tror att vi tycker på ett visst sätt?
Tycker det är viktigt att dela så långt som det är möjligt. Även om jag längtade efter att börja jobba när jag var hemma så skulle jag inte vilja vara utan att ha varit hemm med lilla N. Att vara föräldraledig är både underbart mysigt och tråkigt på samma gång.
Blir det några fler barn här så hoppas jag kunna börja jobba nån dag/vecka mycket tidigare. På så sätt skulle jag få tillräckligt med jobbstimulans tror jag :-).
Hos oss är situationen som hos er fast omvänt - och DET ser inte bra ut i statistiken...
Min man pluggar och skulle i princip bara få ut lägstanivån för sina föräldradagar medan jag får ganska bra ersättning... alltså tar jag ut alla dagar fast han varit hemma nästan lika mycket (inte riktigt lika pga att skolor är oflexibla ställen med fasta terminer).
Vi har inte råd att förbättra statistiken - men det viktiga är ju att vi är hemma mycket med liten båda två...
hanna: Egentligen håller jag med om att det viktiga är att ni båda får vara hemma, och ni har ju gjort precis som oss, fast omvänt ;-)
Om alla gjorde som ni och vi skulle det inte vara några problem, då skulle statistiken vara jämn. För hälften av paren skulle det passa bäst att mamman tog ut mer ledighet, och för den andra hälften att pappan gjorde det. Nu ser ju verkligheten inte alls ut så... men det är ju så klart inte ert fel!!!! I första hand måste man ju se till sig själv, men har man lyxigt råd att förbättra på statistiken så tycker jag att det är bra att man gör det.
Framför allt är väl det viktiga att arbetsgivare förutsätter att männen kommer att vara hemma i lika stor utsträckning som kvinnan. Alla som väljer en man före en kvinna i samma ålder med baktanken att hon kommer ändå snart skaffa barn och vara MAMMAledig och sen kommer det att Vabbas osv ska få känna sig riktigt lurade. Tills de vänjer sig. Först då kan kvinnor räkna med att kunna få lika möjligheter på arbetsmarknaden på riktigt. Men sen är ju problemet alltid där. Hur mycket ska man tänja på sig och hur mycket ska man ge efter för det som känns enklare. Ibland orkar man ju inte göra allting precis så som man önskar att man skulle göra. Men du är bra för att du är medveten om det och för att om ni skulle rucka lite på principerna så tror jag iallafall inte att ni skulle komma med något av de otroligt irriterande bortförklaringar som jag har hört (VI och VÅRT barn och ekonomi är väl mina favorithatbortförklaringar) . Ibland får man stå för att man inte orkade till 100 procent och ändå göra så mycket man klarar av. Tänja sig så långt man orkar just då. Men jag tycker nog att alla måste inse att deras individuella val faktiskt påverkar hur samhället ser ut i stort.
/AS
Några ytterligare förtydliganden.
1. Min arbetsgivare förväntar sig faktiskt att jag är hemma rätt mycket, ungefär hälften, både på föräldraledigheten och när det ska vabbas. Så gör folk helt enkelt på den arbetsplatsen, både chefer och vi småkonsulter.
2. Nu, efter flera månader, har rutinerna börjat sätta sig, och jag vet vad vi kan och vad vi inte kan göra ihop och hur det funkar. Då blir allt lättare. Det var tungt att leva i ett kaos utan rutiner med någon som krävde rutiner där middagsluren hela tiden blev sned, men det är mer ordning nu, och därmed lättare.
3. Jag vill inte vara utan min föräldraledighet av en rad skäl, men ibland känner jag att jag tillbringar vääääääldigt mycket tid sittandes på köksgolvet, och det är lite trist i längden. Därför satsar jag nu på att Göra Saker som funkar.
4. Jag skulle på inga villkor avstå merparten av min tid med mitt barn. Kanske någon månad, men inte mer. Och det vore fint om jag, som tycker om sommar, fick sommarmånader och Kattmamman, som inte tycker om sommar fick vintermånader. Inte tvärtom som det blivit nu.
Skicka en kommentar