Ibland är jag inne och läser i grupper där jag inte har något att göra. Idag var det gruppen för de som precis börjat försöka bli gravida.
En tjej skriver* att hon är så ledsen och att allt känns så jobbigt. De har just misslyckats med sitt första försök och nu måste hon berätta för alla vänner som vet att de försökt att det inte blev något den här gången.
Jag vill svara att kom igen när du misslyckats med din sjätte hormonbehandling, då kan vi snacka jobbigt. Men jag gör ju förstås inte det, jag har inget i den gruppen att göra.
Just nu mår hon dåligt, och det hade jag kanske också gjort ifall jag var van att bli gravid enligt planer. Hon kanske kämpar med något annat som jag tar för givet i vardagen.
*Jag direktciterar verkligen inte, så jag hoppas att inte ens hon kan känna igen sig om hon läser min blogg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Åh det är så arrogant att säga att hon måste vänta till sjätte gången för att få bli ledsen!
Men det var ju precis det jag inte sa?!?
"Hon kanske kämpar med något annat som jag tar för givet i vardagen."
Jag trodde att ni kämpade för samma sak...
Det här var ett konstigt inlägg, tycker jag också. Oberoende vad du menar med din text, så ger den intrycket att hon som misslyckas första gången (eller andra, eller tredje) inte har rätt att vara ledsen.
Känslan är stark och grym då man misslyckas, den får aldrig mätas. Det är fel.
Men hörni, om man inte blir gravid första gången man har oskyddat sex, så ÄR det inte ett misslyckande! Första gången "kämpar" man inte.
Det är ju som att grina över tandlossning om man fått dra ut EN visdomstand en gång eller söka hjälp hos hudläkare om man en gång får EN finne.
/Annika, adoptivmamma
Vet inte om det var otydligt, men de blev alltså inte gravida första gången de inte skyddade sig. Alltså inga infertilitetsbehandlingar eller något sådant utan bara vanligt hederligt oskyddat sex under en ägglossning.
Var det inte det som var otydligt tror jag inte att jag har några fler kommentarer.
Jag är glad att du annika verkar förstått vad jag menade i alla fall.
Jag förstår hur du menar, men min åsikt överlag är att "Alla lever i sin egen verklighet". Med allt vad det innebär. Jag tycker t ex inte att mina vänner som beklagar sig över att mannen är borta över helgen - och att de saknar honom så mycket - ska vara mindre ledsna bara för att mitt liv rasade ihop när min man dog på vår bröllopsnatt för en liten tid sedan. Det gör ju inte deras saknad mindre...bara för att min saknad är oändlig.
Man måste väl ha rätt att få bli ledsen över saker utan att få sina känslor bagatelliserade av nån som har andra erfarenheter.
Men jag skrev ju att hon har rätt att ha ledsen och att jag säkert också skulle vara det i hennes situation.
Men att i mina ögon är en månad 2,7 % av den tid jag försökt, för mig är det bara larv. Men det skrev jag ju aldrig till henne?
Får jag inte i min egen blogg reflektera över att livet kan se olika ut för olika personer utan att kallas arrogant?
jag håller med dig kattmamma. Det är din blogg, ditt forum att reflektera och fundera. precis som de som blir upprörda över din text tycker att man har rätt till sina känslor oavsett anledning till dem, har du också rätt till dina känslor. Varför skulle din känsla och din tanke vara mindre värd eller sämre. Du har varit noga med at inte direkt citera, du skriver själv att du ine har där att göra och att du inte påpekade för personen ifråga vad du själv kände inför hennes inlägg (mer än vad dina bloggläsare kunde ge dig!). Så du redogör fört dina privata tankar och känslor- vem kan säga att en tanke eller känsla är "fel"? Det är ändå bara agerande man kan "döma".... anser jag.
Skicka en kommentar