Då och då får man höra att när man är gravid får man inte oroa sig för då kan barnet ta skada.
Tack för det, då blev jag genast mycket lugnare.
Nu tror jag inte alls på att bebisen tar skada av att mamman oroar sig så länge mamman inte mår så dåligt att hon t.ex. slutar äta. Enligt mig är det här en myt i klass med den att man ska slappna för att bli gravid, och det tänker jag tro tills någon visat mig en vetenskaplig undersökning som visar på ett samband.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hej
Jag har bara hört att djup depression inte är så bra samt mycket stress men jag har ingen studie att visa. Jag tror att det finns någonstans. Tror inte du behöver oroa dig för att oroa dig *fniss* för jag tror att alla gravida gör det och om det vore skadligt så skulle vi nog inte vara så många på jorden :)
Linda R
Grav depression kan självklart påverka kropsfunktioner och då även graviditeten. Men oro och depression är inte samma sak. Och jag tror liskom du att man lugnt kan fortsätta att oroa sig över att allt inte ska stå rätt till i magen och även över vardagsproblemtatiken som t.ex. att ha tentaångest utan att fostret lider av det.
Absolut ,jag håller med dig. Jag förlorade mitt första barn ganska sent och har därefter fått två barn och de är helt ok trots att jag var jättejätteorolig hela graviditeterna. Och förresten, låt säga att en forskare skulle komma på att det skulle vara farligt med oro...hur sjutton skulle han få alla mammor att sluta oroa sig då´rå, det är en karamell som inte går att suga på tror jag ;) *måste fnissa lite till*
/ linda
Jag tror att oro är en naturlig del av att vara gravid och att det har en funktion för att skydda fostret. Oroar man sig lite lagom så tar man det nog lite lugnare och tar lite extra bra hand om sig själv.
Jag går till och med ett steg längre och tänker att oro är naturens sätt att se till att vi är extra rädda om det lilla barnet. Alltså att det är en helt naturlig del av graviditeten. Man är ju extra utsatt som gravid och därför bör man förmodligen, enligt naturens sätt att se på det, akta sig extra noga. Så därför man kanske till och med har lättare att oroa sig än vad man har vanligtvis.
fast det är ju forskningsbevisat. Stresshormonerna i kroppen får bebisens hjärta att slå snabbare. MEN, det hjälper inte att säga till någon som är stressad att sluta stressa och oroa sig. Det bästa är om man lär sig hur man kan stressa ner, man får lyssna på sin kropp och försöka strunta i alla måsten ibland.
Själv stressar jag alldeles onödigt mycket.
Fast stress och oro är inte samma sak.
Att stressa mindre kan man göra genom att arbeta mindre, låta dammtussarna växa i hörnen och låta bli att laga praktmiddagar. Oro för att allt inte står bra till med bebisen går det inte att göra något åt och är inte heller farligt så vitt jag vet?
Dessutom finns det väl ingen rapport som sagt att det är direkt skadligt för barnet med lite stresshormoner? I alla fall har jag inte lyckats få någon att visa mig en sådan rapport. Jag har bara hört folk hänvisa till någon forskning som de hört om av någon som hörde av någon annan :-) Men jag är väldigt intresserad av att läsa om du har hänvisningar.
oj, det finns massor av forskning. Här kan du läsa lite om 'Karin Sjöströms forskning, om du vill läsa någon som en svensk forskare skrivit:
http://www.skane.se/templates/page.aspx?id=11283
Forskningsrapporetn heter:
Some effects of maternal anxiety on the fetus and on pregnancy outcome / Karin Sjöström
Jag kan inte ge en internethänvisning. Men om du besöker bibblan så kan de nog beställa den åt dig om ni inte har en vårdhögskola med bibliotek där har den nog inne i databasen.
oro är ju en inre stress. Bara för att man inte springer omkring betyder de tinte att man inte är stressad.
Förresten jag skulle aldrig påstå saker bara för att en kompis kompis sagt något eller för att jag läst det i Expressen...
Sedan skrev jag ju också att det inte finns så mycket man kan göra åt oron eller stressen, det går ju inte att bara sluta tänak på stressen (hur dumt är det inte att säga "sluta oroa dig?") MEN, man kan prata om sin oro och underlätta den på det sättet, så man inte håller den inne. Du kan ju få be och prata med en kurator, psykolog eller terapeut.
själv odlar jag dammtussar och lagar färdiga köttbullar. Stressen finns där ändå. Jag har en son som är fem år och pluggar till lärare. Jag jobbar extra för att vi ska kunna köpa mama scans köttbullar och fortfarande kunna bo kvar i lägenheten. Det är stressigt med skola, familj och jobb. Men så länge man håller det på en någorlunda sund nivå och lyssnar på sin kropp är det ingen fara. Gick in i väggen för tre år sedan och fick magsår, på ett sätt var det bra. Nu lyssnar jag på vad kroppen behöver.
Nu har jag tagit upp mycket plats.
Iallafall, jag önskar dig all lycka med graviditeten.
Lustigt att du skriver om det.
För en månad sen fick vi diagnos på vår katt och jag grät en hel del. Jag var ledsen då vi insåg att vi måste avliva honom. Det var verkligen inget lätt beslut och det var första gången jag var tvungen att ta det beslutet.
I alla fall så skulle min mor försöka trösta mig på alla de klantiga sätt man kan göra. Sen vänder hon och istället skickar länkar till artiklar om hur mycket jag skadar mitt barn genom att vara ledsen (för henne ledsen=stressad)! Gissa om det fick mig att må bättre. =(
Kan tillägga att det är 3 dagar sen vår kisse somnade in och min mamma är den sista jag sökte tröst hos. Hon vet inte ens om att han är borta.
Skicka en kommentar