Jag har en åsikt som jag egentligen inte kan stå för. Eller egentligen är det väl ingen åsikt, för då borde jag kunna argumentera för den, utan det är mer en känsla.
Jag är egentligen för aborter i alla situationer av nästan alla skäl. Utom när någon genomgått fertilitetsbehandlingar och sedan tar bort fostret för att det har Downs Syndrom. Jag blir fruktansvärt upprörd, särskilt om fostret blivit till på en landstingsbetald fertilitetesklinik dit det är lång kö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Alltså, jag tycker/känner så här: Har man kommit så långt att man gör IVF ligger det sannolikt en hel del väntan och sorg i bagaget. Och någonstans har man väl också en bild av hur det kommer att bli den dagen man får barn. Att då få beskedet att barnet man bär har DS innebär att det inte blir sådär "perfekt" som man har tänkt sig.
Jag förstår din tanke, men tycker personligen att det känns grymt att begära att alla som upptagit en plats i kön måste föda sitt barn - no matter what! För föräldrarna innebär det mycket jobb och stort ansvar för resten livet.
PS: Därmed inte sagt att jag bestämt skulle göra abort om jag hamnade i den situationen.
Principiellt håller jag med dig, men inte känslomässigt.
De personer jag känner med Downs syndrom är så fina människor, så egentligen kan jag inte få ihop det känslomässigt att en barnlängtande människa kan önska bort ett sådant barn.
På något sätt blir det lättare för mig att förstå hur man kan göra det ifall man tillhör de som blir gravida på nästa ägglossning igen. Men jag kan egentligen inte förstå det heller.
Jag brukar läsa din blogg och forumen på Allt för föräldrar (utan att själv vara aktiv där eller i något annat webbforum), mest kanske för att jag låg/ligger i fas med din behandling/graviditet (har beräknad BF 22/1) och har två MA bakom mig.
Vi finansierade visserligen detta sista försök själva (så det är ingen annans skattepengar det handlar om), men kommer att genomgå NUPP och sannolikt också fostervattensprov. Vi vill inte att det enda barn vi eventuellt kommer att få ska ha trisomi 21. Jag tror inte på tesen "liv till varje pris". Vi har dessutom erfarenhet av Downs syndrom på mycket nära håll.
Jag försöker inte argumentera med dig på något vis - eftersom jag förstår att du är ambivalent - utan vill bara delge ett annat perspektiv.
Man kan ha olika bevekelsegrunder för att göra en IVF-behandling. "Barnlängtan" är inte ett ord som finns i min vokabulär, inte på det starka känslomässiga sätt som hos många andra barnlösa.
Självfallet finns ingen garanti för att man kommer att föda ett "perfekt" barn. Man jag tänker i alla händelser ta de möjligheter som finns för att ta reda på så mycket som möjligt. Jag förblir faktiskt hellre barnlös om det skulle visa sig att vårt foster har en kromosomavvikelse.
Jag tror jag förstår dig Bridz... fast jag tycker i och för sig frågan om abort efter fosterdiagnosikt är svår i alla lägen. Tycker det sänder en otäck signal om ett samhälle, där man inte har rätt att vara annorlunda. I alla fall fick din "känsla" mig att tänka på detta fall, som en god vän (som själv var barnlös tills över 40, då de lyckades adoptera) berättade om:
Kompisar till dem hade genomgått IVF. Kvinnan blev gravid med två barn (i Frankrike får man nog ofta upp till tre ägg inplanterade), mannen ville bara ha ett barn, så kvinnan "var tvungen" att göra abort. Det är det mest egoistiska (från mannens sida då) jag någonsin hört talas om i fråga om "barnalstrande". Och jag kan inte låta bli att undra om kvinnan stannade hos mannen...
Skicka en kommentar