Flera stycken i ankomstruppen har varit och gjort VUL och sett ett hjärta slå. Någon har av sin barnmorska då fått höra att när man sett ett hjärta slå (även om det är i början av vecka sju) är det bara 1% risk för missfall, och det där sprids ju som en löpeld, och alla skriver det till varandra.
Likadant var det förra gången jag var gravid. Jag såg ett hjärta och fick veta av många på nätet att nu skulle det gå bra. Men det gjorde det ju inte.
Jag har flera kompisar som också sett hjärtan men där det ändå inte gått hela vägen.
Jag ställlde en fråga inne på ett av missfallssnacken, och det visade sig som jag trodde att vi är många som sett hjärtan men ändå fått missfal. Dessutom hade de som gått hos specialister lite mer nyanserad statistik. Om man i vecka 10 ser ett hjärta är risken sedan lite mindre för missfall.
Jag tycker att hela mödrarvården är ett stort sammelsurium av antaganden, känslor och gissningar. Till min egen barnmorskas försvar ska jag säga att hon inte lovat mig någonting, och bara kommit med medicinska antaganden som hon kunnat hänvisa till en verklig studie, inget hon hörde av någon som kände på ett visst sätt. Men jag läser ju om så många andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
I v9 utvecklas/bildas viktiga delar av hjärnan och det är väl då det ofta går snett (?) även om man sett ett hjärta slå i v7. Jag är inte så jätteinsatt i det där men det är vad min specläkare sa. Jag har fått missfall i v7+1...dagen efter jag såg lilla hjärtat.
Synd att det ska bli så "förstorat" (missfallsrisken minskar efter att ha sett hjärtat)så folk hänger i halmstrån som e ytterst sköra.
Såg hjärtat i v 7+1 och kände mig lugnad av att barnmorskan sa att det då går bra i de allra flesta fall...Efter att ha stirrat mig blind på statistiken kan jag bara konstatera att det inte känns det minsta lilla bättre att vara en av de där påstådda 1% som fick missfall likförbannat.
Det är även min bild av mödravården, att det är relativt lite vetenskap och mycket "gammal klokskap", känslor, gissningar och "så har det alltid varit". Tyvärr. Speciellt efter alla kontroller och tjorvet med Mirakels tillväxt har jag känt av detta. Läkarna säger en sak och är öppna för diskussioner, barnmorskorna säger en annan, någonting som egentligen inte har vetenskaplig grund. Kan tillägga att jag gjorde mitt VUL i vecka 9 hos en specialistläkare som inte gav mig några som helst procentsiffror för att det skulle gå bra.
I slutändan är det nog så det till stor del handlar om att blunda och hoppa... Vi kan aldrig veta att någonting kommer att gå bra, vi kan inte veta att vi själv kommer att leva imorgon. Det blir bara så extra påtagligt när man bär på ett litet liv.
KRAM
Skicka en kommentar