Igår gick jag in i vecka elva, veckan då mina foster dör.
Jag var lite orolig inför första ultraljudet att det inte alls skulle finnas något foster, men sen när jag såg att det levde och hade ett hjärta har jag varit lugn. Det är ju inte förrän i vecka elva den ska dö.
Men nu är jag alltså här och jag är helt säker på att den är död eller döende.
Jag har redan tänkt ut vad jag ska skriva i bloggen när vi kommer hem från ultraljudet nästa vecka med vetskapen om att det inte gick bra den här gången heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag hoppas att du är som jag, som någonstans innerst inne tror att det jag uttalat aldrig kommer att hända...
Minå
Jag tror inte på det. Det har väl ändå bara hänt en gång och en gång kan du inte basera någon statistik på.
Så jag släpper inte mina tummar och hoppas på ett glatt blogginlägg nästa vecka.
Stor, stor kram!
Minå: Jag tror varken att det gör till eller från att uttala farhågor. Det som händer det händer oavsett om jag redan köpt barnvagn eller om jag bestämt mig för att det ska gå åt skogen.
Tina: Så klart att du har rätt. Förnuftsmässigt finns det inget som säger att det ska gå illa. Det mesta säger tvärtom det motsatta.
Jag tror inte heller på det och håller tummarna allt jag kan för att du har fel.
"... veckan då mina foster dör" låter en aning dramatiskt, tycker jag. Strikt talat har det bara hänt en gång, som Tina mycket riktigt påpekar.
Även om man inte ska ta ut segern i förskott, kan man ju kanske försöka att inte sörja något man inte ens vet är dött.
Nej, jag tror på detta. Jag fortsätter tänka på er och nästa vecka kommer jag att få läsa glada nyheter. Så är det bara.
Men jag förstår dina tankar dock ...
Jag håller mina tummar och det kommer INTE att hända!!!
Du gumman, när du sedan ser att allt gått bra, visst kommer du att tillåta dig att vara lika ohejdat positiv som du är ohejdat negativ nu? ;-)
Du är värd detta, det kommer att gå bra!
Kram
Anna
Känner igen mig. Den veckan som var samma som jag fick MF i var vidrig. Men när den passerat så blev det faktiskt lättare, även om det är svårt att tro det innan. Kram
Skicka en kommentar