Jag har två väninnor som sårade mig under mina mörkaste sorgeperiod, vad de gjorde kan tyckas vara småsaker och jag tycker nog egentligen det själv också på ett teoretiskt plan. Men på ett känslomässigt plan kommer jag verkligen inte över det. Jag har ägnat det många inlägg i bloggen och här kommer ett till
Den första är hon som sa att hon förstod precis hur jag kände mig efter missfallet eftersom de faktiskt inte var så roligt på hennes jobb just då. Sen ägnade hon hela kvällen åt att återberätta ett möte där alla inte höll med henne om allt och sa att hennes liv var så jobbigt.
Den andra är hon som några veckor efter mitt missfall på den vanliga hälsningsfrasen "Hur är det" svarade med väldigt ynklig röst "Inte så bra" det som inte var så bra var att hon i högsta grad var gravid och mådde illa. Nu när jag själv mår illa blir jag ännu mer ifrågasättande till det hon sa. För jag kan ärligt säga att jag njuter varje gång jag kräks, inte av att kräkas men av att jag förmodligen fortfarande är gravid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Den första förstår jag verkligen att du blev sårad av.
Men den andra förstår jag inte. Om hon inte haft problem med att bli gravid kanske hon inte känner lyckan över själva kräkandet? Att hon förstår att Du gör det är väl en annan sak? (Och jag antar att hon vad glad för din skull, eftersom du inte nämner det)
Men måste hon känna på precis samma sätt för att ha rätt?
Jag börjar med att be om ursäkt för att jag inte stryker helt medhårs här. Jag kan hålla med om att den första vänninans jobbprat inte visar på mer egotänkande än empati och att bådas kommentarer hade dålig tajming eftersom du just fått missfall. Samtidigt kan jag tycka att man också bör komma ihåg att var och en har sina egna erfaranheter som måttstock men att just ens egen världsbild kanske inte är universell. Du uppskattar ditt illamående för att det för dig är ett tecken på graviditet, men om man inte har erfarehet av missfall så tror inte jag man känner som du gör. Då är illamåendet bara en otrevlig upplevelse. Jag ser det som ett uttryck för olika referensramar. Det finns ju en massa saker som säkert du också tar för givet som människor med andra erfarenheter skulle kunna peka på och säga att det inte är självklart att man har.
Som sagt, jag ifrågasätter inte att du tycker att båda vänninonars tajming för sina utläggningar var klantiga, men jag tycker att det är att gå lite långt att tycka att vännina nr 2 ska vara glad över att må dåligt.
Som sagt, jag tycker egentligen att det är ganska små saker särskilt nummer två. Men jag KAN inte komma över det hur jag än försöker. Jag är jättesårad. Och det är nog det som förvånar mig mest, att jag gör en så stor grej av det.
Att vännina två inte tyckte det var kul att kräkas kan jag egentligen förstå... men jag kan inte förlåta att hon sa att det inte var bra när hon var gravid och hennes kropp visade att hon var det.
Till saken hör kanske att hon också haft svårt att bli gravid och att de startat en utredning. Dessutom hade hon och jag innan någon av oss blev gravida pratat om hur jobbigt det var att behöva lyssna på andras klagomål över krämpor när vi inget hellre ville än bli gravida.
Och så vill jag till sist bara säga att jag inte alls har sagt att jag gjort rätt och de gör fel. Jag är bara sårad och har brutit kontakten med båda två. Men i en värld där jag alltid kände som jag tycker att jag borde hade jag nog inte gjort det.
Men att du är sårad är väl ett tecken på att du tycker att de har gjort fel (alldeles oavsett om du anser att du har rätt eller ej kanske)?
Vissa saker kan ju också kännas annorlunda i teorin och i praktiken. Ibland tror man ju att man kommer bete sig på ett visst sätt innan man står inför en situation men sen när det händer så beter man sig helt annorlunda. Den gravida vänninan tyckte säkert att det var jobbigt att höra om andras gravidkrämpor när hon inte själv var gravid men sen när hon själv mådde illa så kanske det tog överhanden och verkligheten kändes annorlunda och så beklagade hon sig. Hon såg det säkert inte heller som du ser det, att hon liksom beklagade sig över att hon var gravid. Hon var ynklig för att hon mådde illa och hade kanske varit det oavsett anledning.
En vild och ogrundad teori: kan det vara så att du har svårt att släppa händelserna för att du egentligen skulle velat ha kvar vänskapen med vänninorna, men att du känner att de har tvingat dig att bryta med dem efterom de betett sig så klantigt?
Ingen aning om det bakomliggande skälen. Kanske återupptar vi vänskapen eller så gör vi det inte?
Och ja, jag tycker att det var fel av henne att beklaga sig över sina krämpor när hon visste att jag någon vecka tidigare blivit sjukskriven för att jag var så deprimerad att jag inte ens klarade av att gå till Konsum 500 meter bort. Självklart hr hon rätt att beklaga sig inför sin mamma, sin man eller vem hon vill. Men att beklaga sig inför MIG just då det tycker jag var fel.
Och du Pia, jag är inte alls upprörd över att du inte stryker medhårs! Det är bara när jag mår som mest, mest dåligt som jag inte klarar av att ta en diskussion :-)
Hej K-M!
Vet du, jag blev lite förvånad när jag läste kommentarerna du fått för jag förstår PRECIS hur du känner och även ATT du känner som du gör. Jag har även tidigare känt att vi tänker väldigt lika du och jag. Jag förstår ditt resonemang till 100% - jag är glad att jag kan läsa om dig och dina tankar och känna att det är fler som tänker som jag gör. Stor kram och klappa magen från mig!
Skicka en kommentar