Idag är det två veckor kvar till det avgörande ultraljudet. Jag betraktar det som någon slags milstolpe i mitt liv och tänker att efter det ska jag tillåta mig en massa saker.
Jag ska våga berätta för de närmsta vännerna och mina systrar att jag är gravid. Jag ska få börja använda mina mammakläder som jag egentligen är i stort behov av redan nu, vi ska börja fundera på vart vi ska flytta. Och en massa andra saker.
Risken för missfall kvarstår även efter ultraljudet, men kommer vi förbi det datumet har vi tagit oss förbi förra gångens nederlag, och risken för missfall har faktiskt minskat något om den lever i vecka 12.
Men två veckor är en väldigt lång tid, det vet alla som någon gång har ruvat. Och liksom under ruvarångesten går jag och väntar mig blod i trosorna varje dag. Den här gången kan jag inte ens tjuvtesta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Usch ja.
Jag hejar på dig. Varje dag.
Tiden går så oäääändligt långsamt.
Hoppas, HOPPAS att både du och jag får glada besked om två veckor!
Kram!
Här kommer mitt bidrag:
"Alla vi som hejjar på kattmamman klappar nu:
- Klapp, klapp.
Alla vi som hejjar på kattmamman klappar nu:
-Klapp, klapp.
Alla vi som hejjar på kattmamman, alla vi som hejjar på kattmamman, alla vi som hejjer på kattmamman klappar nu:
- Klapp, klapp!!!!!!!!!!!!
En egen liten hejjarramsa Only for U - från lilla mig.... Stor kram!
Skicka en kommentar