Jag har nu i en veckas tid varit så otroligt illamående. Det är tur att jag inte har några fler föreläsningar för jag hade aldrig klarat av att ta mig igenom dem. Jag blir alldeles darrig i hela kroppen om jag sitter upprätt i mer än en halvtimme.
Det är inte jättekul att må så här, men jag hoppas, hoppas, hoppas att det betyder något bra.
Idag mår jag lite bättre. Jag kan i alla fall sitta upprätt även om det är jobbigt. Men då blir jag genast nervös, vad är det som händer? Har jag slutat producera hormon?
Usch, den här ovissheten som jag ska leva i, i kanske tre månader till är fruktansvärd. Hur kan jag utsätta mig för det här.
Jag har tagit ett heligt beslut för mig själv att om det här inte går bra så ska jag inte utsätta mig för det här igen. Då kör vi på adoption istället. Vi får se om jag står fast vid det om vi måste göra valet, vilket jag verkligen hoppas att vi slipper.
Jag har också (i samråd med kattpappan) beslutat att om det här går bra blir syskonet adopterat.
Men jag vet vis av tidigare erfarenheter att sånt kan man inte bestämma förrän man är framme.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kan ju ärligt säga att jag tvivlar om jag skulle bli godkänd i dagens läge. Finskan skulle jag säkert klara av men det andra har jag glömt eller förträngt :)
Hoppas du börjar må bättre snart. Kan ju berätta att jag aldrig har varit illamående under mina graviditeter så det behöver inte betyda nåt negativt. Men jag vet ju hur orolig man är. Tror jag nojjade mig igenom hela graviditeten. Var det inte det ena så var det det andra.... *kram*
Ju längre den här processen går, desto mer sugen blir jag på adoption över huvudtaget.
Känner så väl igen mig i precis det du beskriver. Som en jojjo hela tiden av oro och funderingar.
Det SKA gå vägen och vad gäller syskon, det har ni tid på er att besluta. Låt det mogna och bestäm sen när det är dags.
Allt är ok, alla vägar är ok, som vanligt!!
Skicka en kommentar