Igår hände något mycket, mycket ovanligt.
Jag har tidigt blivit stor i båda mina graviditeter. Oavsett om jag velat det eller inte har jag sett gravid ut under ganska lång tid, det har inte gått att mista mina magar för något annat än just gravidmage.
Under min förra graviditet ägde vi inte ens en bil, och även nu är mitt bilåkande väldigt begränsat. Mitt resande med kollektivtraffik är med andra ord ganska stort.
Igår hände det för allra första gången. Någon reste sig och erbjöd mig sin sittplats i den överfulla tunnelbanan.
Jag är kanske inte den mest uppmärksamme när jag åker tunnelbana. Men ser jag någon som behöver sitta mer än jag tycker jag att jag brukar erbjuda dem min plats. Det händer i alla fall någon gång i månaden. Och när man skriver ett sådant här inlägg brukar alla berätta om att de minsann också gör det. Antagligen ljuger jag, precis som alla andra. Vi bara tror att vi brukar resa oss, fast det egentligen bara hänt en enda gång? Eller så har jag haft sådan osannolik extrem otur med vilka jag åkt tillsammans med under båda mina graviditeter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag åkte en del tunnelbana när jag var gravid, och det hände flera gånger att jag blev erbjuden plats. Inte jätteofta, men ändå. I Sverige verkar det inte vara så stort det där med graviditet. Jag var också utomlands när jag hade mage och där blev man verkligen uppmärksammad på ett annat vis. Folk erbjöd ALLTID plats på buss/tåg etc. Jag fick gå före i kön till muséer och annat. Det var annorlunda, och kul!
Tycker som du att det är nåt väldigt ovanligt att man blir erbjuden plats. Men vi kräver ingen plats heller, vilket vi iofs inte ska behöva!
Härligt att någon var snäll nog att erbjuda dig plats i alla fall. Det finns hopp :)
När jag var gravid så var det ingen som erbjöd sittplats på tunnelbanan. Inte en enda gång. Det hände faktiskt att folk tittade på min mage och sen när de blev ertappade med att glo så tittade de bort. Och satt kvar.
Jag kan aldrig tro mina öron när jag hör den här diskussionen, blir lika häpen varje gång!
Jag kan bara inte tro att det är SANT att folk INTE erbjuder sin sittplats till en gravid.
Att man ens diskuterar det är så galet, så galet!
Det är så självklart!
Fy vad arg jag blir. Arg och förvånad.
Jag åkte t-bana två ggr/dag när jag var gravid och kan nog räkna på ena handens fingrar hur ofta jag blev erbjuden att sitta (ofta fanns det förstås sittplats ändå). Jag var iofs lite motsträvig och hävdade ofta att jag kunde stå... tills en gång när en underbar herre på bruten svenska beordade mig att sitta. Klok man. Däremot fick jag en armbåge i magen en gång. Den är jag fortfarande förbannad över. Reser jag mig själv. För små tanter och farbröder, höggravida och små barn - alltid om jag ser dem och inte själv har barn i knät. MEN oftast sitter jag med näsan i en bok så jag missar säkert 80 procent av dem...
Jag blev aldrig erbjuden plats. I och för sig har jag haft ganska liten mage och med en höst/vinterjacka har det knappt synts att jag varit gravid. Sen är det nog tyvärr sant att OM jag skulle blivit erbjuden hade jag sagt "Nej då det är ingen fara". Varför är man så dum?
Jag erbjuder ALLTID en min plats till äldre, gravida och andra som ser ut att behöva. Men om jag ska vara ärlig så på tunnelbanan står jag oftast själv och då har jag ju inte mycket att erbjuda ...
Åh, det här har jag också tänkt en massa på. Blev så inspirerad av detta att jag skrev ett eget inlägg på temat. Och länkade till dig (eftersom du var först). Hoppas det är ok?
Jag blev en gång i tiden rådd av min förrförra barnmorska på MVC (Knattetimmens Louise Hallin - min guru) att KRÄVA plats: "Ställ dig mitt i bussen och säg med hög röst: Låt mig sitta annars kräks jag på dig!"
Har inte riktigt vågat ... men det är uppfriskande att tänka på! :-)
Jag skulle också avböja från att ta någon annans sittplats om jag inte hade haft så förbannat ont som jag har just nu. Efter att ha varit tvungen att ta mig till tunnelbanan vilket är en rejäl promenad i min takt så har jag så ont att jag nästan gråter, och att då tvingas stå upp i ytterligare 40 minuter är mer än vad jag klarar.
yogamamma: Så klart det är ok!
min stora lilla värld: Hejja Louise Hallin!!! Jag brukar lyssna på knattetimmen från radio Stockholm och hon är för det mesta SKITbra!
Skicka en kommentar