I par där papporna inte tar ut någon föräldraledighet brukar det sägas att han visst kan få samma bra kontakt som mammab med sitt barn de träffas ju på helgerna.
Även om jag inte trodde på det tidigare heller så tror jag ännu mindre på det nu. När kattpappan är hemma så försöker han lägga all sin tid på Lillkatten. Han bär, försöker trösta, byter blöjor o.s.v.
Men ändå är det så tydligt vem Lillkatten tittar på, vem som kan få tyst på honom när han gråter och var han känner sig tryggast. Det är hos mig, den person som är hans vardag. Jag tror naturligtvis inte att det har ett endaste dugg att göra med att jag är Mamma/Kvinna utan har bara med vanan att göra. Och när vi sedan byter så att Kattpappan är hemma och jag är borta på dagarna tror jag att det kommer att bli tvärtom.
Stackars alla pappor som inte får uppleva vardag med sina barn!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Väl talat, syster! Blir alltid lika häpen och deprimerad när på andra sätt vettiga människor kläcker ur sig grodor om jämställdhet och ursäkter för att inte ta pappaledigt.
/Helga
Ja, jag märker samma sak! Klar som f-n att man inte kan få samma kontakt med bebisen om man tillbringar mindre tid med henne/honom än den andra föräldern!
Måste bara skriva lite motvikt. Barnets liv blir inte förstört för att pappan inte har möjlighet att ta lång föräldrarledighet!
Jag har träffat många barn som har nästan bättre kontakt med sin pappa än sin mamma trots att pappan inte har haft möjlighet att vara hemma med barnen flera månader. Det viktigaste är ju att man umgås med barnen när man är ledig...
// Motvallskärringen
Skicka en kommentar