Jag älskar att rida. En stor del av mitt sociala liv finns i min ridgrupp. Utan ridningen inga kompisar eller i alla fall mycket färre sådana.
Men just nu ger tanken på att börja rida igen mig ångest.
Att ha en absolut tid att passa, till något som jag dessutom måste ta mig till med bil det fixar jag inte.
Förutsättningarna för att det hela ska lyckas är att Kattpappan är med i stallet och underhåller Lillkatten. Han är en utmärkt pappa, och jag har förstås inga betänkligheter mot att lämna vår son hos honom. Men han har inga bröst… och blir liten hungrig kan han inte trösta honom på något sätt.
Det är en så otroligt kort tid i litens liv när han helammas, och för mig fungerar det bra att vara uppbunden. Jag har inga problem med att inte kunna rida just nu. Utom problemet med vad jag tror att jag borde göra.
För visst får man inte gå så helt upp i föräldrarollen att man försummar sig själv. Visst borde man lära sitt barn att ta flaska så att man kan lämna bort dem till vem som helst när som helst. Jag och Kattpappan borde nog åka iväg en weekend också för att få tid för varandra eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Äsch, det handlar ju om så kort tid. Fast när man är mitt uppe i det känns det som om all tid är jättelång :-). Snart äter han annat än bröst och du kan rida iväg flera timmar!
Jag åkte skidor förrförra veckan, maken stod vid backens fot med bebisen så jag kunde slänga ut tuttarna om hon blev hungrig :P. Det gick jättebra faktiskt, jag tror hon inte blir så tutt-sugen när jag inte är i närheten, är hon med pappa klarar hon sig utmärkt länge om man tankat henne full så hon är mätt. Hon hade bara skrattat och sovit.
Gör det du vill!
Vill man så går det! Vill du rida så går det. Som du säger så kan kattpappan följa med och passa liten och blir han tokhungrig så får han väl påkalla din uppmärksamhet på något sätt. Det går väl avbryta om det blir kris. Jag tror nämligen inte att det blir kris.
Med nr 1 så hade jag ett otroligt behov av att komma hemifrån ibland och nr 1 var den skrikia sorten. Men vi gjorde helt enkelt så att jag tog promenader och joggade med mobiltelefonen i handen och "in case of emergancy" så ringes jag hem. Jag såg till att hålla mig på 5 min avstånd som längst. Med nr 2 så har jag åkt iväg och storhandlat utan barn och varit iväg några timmar. Men nr 2 har varit mindre skrikig och båda mina ungar har ammat rätt punktligt med ett antal timmars mellanrum. Dessutom har jag varit betydligt mindre orolig denna gången och insett att bebis inte mår dåligt av att skrika några minuter trots att bebis är hungrig. Det går nämligen inte slänga fram tutten till bebis om man håller på att serva nr 1 med något. För isf har man en tokarg 1:a som inte ger 2:an någon ro att amma.
Nu börjar jag tappa tråden men slutsatsen är följande. Bebis kommer absolut att klara att du börjar rida. Det viktiga är DU. Vill du rida, rid. Känner du att det bara kommer bli ett stressmoment för dig så strunta i det. Man måste inget alls.
//För dig okänd affare som fastnat för din bebiskamp
som du själv säger, det e så kort tid i ens liv som man helammar/har spädbarn så dom där borde och måste kan lugnt få vänta. Jag har börjat rida nu som först och min son e straxt över året.
Jag tror du vet svaret själv..
:-)
/Helga
Du har så många år att rida på så det är väl ingen panik heller! Även fast vi saknar dig i gruppen....
/AF
Jag tror som Helga att du vet svaret själv. Börja med mig efter sommaren istället så kan vi känna oss som nervösa nybörjare tillsammans. :-)
/HB som saknar AF och de andra i gruppen
Ja vi blir nybörjare tillsammans efter sommaren, det låter bra!
Kanske kan vi bestämma någno onsdag att åka och titta tillsammans också?
Jaaaa, jag vill se din bebis också HB!
Lillkatten har jag ju förmpnen att få se nästan precis när jag vill
:-)
/AF
Inte försummar man sig själv om man följer det man verkligen tycker och vill? Du vill ju hellre vara med Lillkatten på heltid och utan uppbundna tider, så vad är fel med det? Jag tror att man ska följa det man själv känner är rätt i sitt föräldraskap och vad som passar ens barn och inte ha så mycket förest6ällningar om måste och borde.
Hej!
Har inte skrivit till dig på ett tag men jag följer fortfarande bloggen. Man får visst gå upp helt i föräldrarollen, tre månader är ju inte mycket alls! Passa på att njuta nu när ni har längtat så himla länge. Det låter klyschigt men de blir stora snabbt och mycket lättare att lämna bort. De första månaderna levde jag/vi också bara för lillplutten och i en lyckobubbla över att ha fått barn men efter det har vi haft barnvakt flera gånger, kunnat gå ut och träffa kompisar på varsitt håll, sporta regelbundet och gått ut och ätit och varit romantiska tillsammans. Ingen brådska! Han är ju bara tre månader, lillkillen!
En sak till: Jag ammade (p.g.a. misstänkt mjölkallergi och därav svårt att hitta vettig välling/ersätttning till barnet) tills vår lillkille var hela ett år gammal. Det kändes bara bra och jag hade inte heller något emot att vara "uppbunden". Vi var t.o.m. ute på restaurang och grejor även om jag dock inte ammade PÅ själva restaurangen à la Linda Skugge
Skicka en kommentar