Har jag alltid varit sådan här att jag tar ut alla sorger i förskott och inte vågar tro ens en sekund att det kommer att gå bra? Eller har det kommit de senaste åren tillsammans med den diagnostiserade depressionen?
Jag känner ju att jag inte alls är tillbaka där jag var för fem år sedan. Jag har alltid varit driftig och alltid fixat allt jag tagit på mig vilket genom åren varit en hel del. Men de sista åren har jag knappt klarat av att göra någonting, och även om jag mår bättre nu orkar jag fortfarande inte hålla ihop saker åt andra och inte åt mig själv heller, vilket leder till att jag går miste om saker jag vill göra.
Kanske hänger den höga katastrofberedskapen ihop med det här?
Å andra sidan tror jag inte att jag någonsin varit en person som tagit ut glädje i förskott, och jag har alltid haft brasklappar för att det inte ska gå bra.
Den egenskap jag oftast fått beröm för i mitt liv är att jag är så positiv. Men beror det på att jag inte väntar mig något och därför blir positivt överraskad av allt, eller beror det på att jag tidigare inte alls hade något katastroftänk?
Jag har ingen aning, men det kanske visar sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Grattis till ert positiva ultraljud! Hoppas att du kan börja slappna av nu och njuta av den lilla som faktiskt växer och mår bra där inne.
Jag känner igen mig i ditt tänk - jag får för mig att allt ska gå åt skogen om jag tar ut den minsta lilla seger i förskott. Fast det vettiga vore förstås att glädjas medan man har anledning och sörja om och när det skiter sig :o)
Jag är oxå lika...glädjer mig aldrig innan men ändå får jag alltid höra att jag är så positiv. Jag har ofta funderat på det och det är skönt att se att jag inte är själv...
Jag tror att sorgeprocessen efter år av ofrivillig barnlöshet och missfall sitter i även om man blir gravid. Sorgeprocessen är ofta längre än man tror och det enda som man kan trösta sig med är att tiden läker alla sår.
Skicka en kommentar