Nu är det ungefär en vecka kvar till standardultraljudet som ska göras. Så klart har jag sugit i mig alla historier som finns om folk som upptäcker att fostret inte lever längre så här sent, alternativt historier om när man upptäcker att fostret saknar något vitalt så att man är tvungen att ta bort det.
Ibland inbillar jag mig att jag känner något som skulle kunna vara en bebis, men det kan ju precis lika gärna vara just inbillning. Jag har ingen aning om hur det ska kännas. Och skulle det visa sig att fostret är dött känns det ännu värre att jag känt spöksparkar.
Jag är innerligt trött på mig själv som inte en endaste sekund vågar slappna av och glädjas utan bara går runt och oroar mig.
Jag är visserligen glad åt graviditeten så här långt, men jag har inte en enda gång vågat säga att jag väntar en bebis, jag har inte en enda gång planerat någonting för en framtid med en bebis och jag säger till alla att jag inte väntar barn men är gravid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller fortfarande mina tummar för dig Bridz. Ni förtjänar lite lycka nu.
Kram!
Har varit borta (eller möjligen hemma, i Sverige i alla fall) ett par veckor, och då varit internetlös. Nu var jag ju tvungen att kolla att allt är som det ska med dig. Och det verkar det ju vara! Ja, oron är förstås ditt ständiga sällskap, men det är naturligt tycker jag. Dock hoppas jag att du snart känner att du kan glädjas också! Jag håller också mina tummar för dig, det vet du :)
Skicka en kommentar