Varför inte jämställt föräldraskap?

Pia har återigen lyckats skriva ett mitt-i-prick-inlägg.

Nu när flera av våra vänner fått barn har jag kunnat konstatera att de allra flesta inte lever jämställt längre. I par där båda har lika lång utbildning och ungefär samma lön stannar ändå kvinnan hemma mycket längre än mannen och det är nästan alltid hon som går ner i arbetstid när barnet sedan börjar på dagis. Självklart kan inte absolut 50 % fungera för alla, men jag tror knappast att det är en slump att det i nästan alla familjer tydligen är kvinnan som ska ta störst ansvar för barnen. Och när det ändå är hon som är mest hemma så tar hon då dessutom merparten av ansvaret för hushållsarbetet

Hur har det blivit så här? Och vems är felet, är det kvinnorna som inte låter männen vara med, eller är det männen som inte vill? Jag trodde att våra vänner tänkte som vi och hade samma värderingar som vi, och det tror jag egentligen att de har. De tycker nog inte att kvinnans plats är i köket eller att män är sämre föräldrar. De har bara inte tänkt så mycket på saken och hamnar av tradition och vana i de gamla vanliga rollerna, förmodligen utan att reflektera över vad de gjort.

Jag är uppväxt med en nästan-hemma-pappa, och kattpappan har huvudsakligen bott hos sin pappa efter att hans föräldrar skilde sig, så för oss finns det inga kvinnan-i-hemmet-traditioner att blint följa. Det kommer kanske att hjälpa oss? Dessutom har vi en massa strategier för att inte fastna. Det ska bli intressant att se om vi lyckas eller om vi också trillar dit.