Fortsätter på samma tema som inlägget nedan. Jag tycker inte att det ska vara valfritt hur man vill dela upp föräldraledigheten. Det har i alla år av total valfrihet visat sig att kvinnorna tar ut majoriteten av föräldraledigheten vilket gör att det antas att jag som kvinna är sämre att anställa än en man.
Oavsett om jag vill ha barn eller inte tillhör jag en riskgrupp att anställa. En riskgrupp som förväntas vara borta i två år när jag fött barn och sedan arbeta deltid i minst fem år till. Jag förväntas också vara den som vabbar alla gånger mitt fiktiva barn är sjukt.
Var föräldraledigheten däremot kvoterad skulle alla människor mellan 20-40 vara lika riskabla att anställa och kvinnors möjligheter att få bra jobb och göra karriär skulle öka markant.
Och med att göra karriär så menar jag inte nödvändigtvis att man måste avancera och bli hög chef, utan bara att man får möjlighet att jobba med något som man tycker är intressant och roligt.
Och på det privata planet tror jag att barnen vinner otroligt mycket på att ha två föräldrar som vet vad det innebär att ta hand om barn, och inte ha en pappa som aldrig varit ensam med barnen och inte någonsin getts möjlighet att ta ett helt vuxenansvar utan hela tiden haft sin partner som avlastning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
HEJA KATTMAMMAN!!!!!!!
Precis så tycker jag! Du tog orden ur munnen på mig! :-)
Förvisso...MEN väääldigt många par skulle inte ha råd att skaffa barn eftersom de inte skulle klara ekonomin då och vääääldigt många fler barn skulle bli fattiga eftersom det oftast (tyvärr) är pappan som tjänar mest och skulle man tvinga papporna att vara hemma så skulle många familjers ekonomi gå i botten. Jag tycker att det är alldeles ypperligt bra som det är du bortsett från det där du skrev om att kvinnan förväntas vabba mera och det där.
/L
Argumentet om ekonomi köper jag inte.
Man får helt enkelt anpassa sina omkostnader efter sin ekonomi.
Jag kan inte på något sätt förstå hur en dyr bil eller en lyxvilla kan vara mer värt än att få chans att umgås med sitt barn.
Jag tjänar ingenting, och kattpappan tjänar väldigt bra. Ändå kommer vi att dela ledigheten lika. Vi kommer att "förlora" väldigt mycket pengar om man ser det så... men jag tror att vi kommer att vinna så mycket mer.
Jag håller inte med dig, och det känns lite kul att få säga, man kan ju inte stryka medhårs jämt :) Jag tycker det är arbetsmarknaden som borde föräldra-anpassas och inte tvärtom! Jag som har en låååååång utbildning och som "tänkt och framfört mina åsikter" en hel del om jämlikhet på arbetet, sitter ändå här som hemma-mamma, och det är inget som "känns fel" (trots att jag vet att jag skulle kunna råka väldigt illa ut ekonomiskt sett, vid en eventuell skilsmässa). Jag hade naturligtvis aldrig trott att det skulle bli så här, men "omständigheterna gjorde...". Och jag hävdar att vi faktiskt gjort det som varit bäst för hela familjen. Nu lever jag ju inte i "jämlika Sverige", och säga vad man vill, men jag tror franska fäder - liksom hela det franska samhället - fortfarande är mer traditionella än svenska.
Klart att du inte måste hålla med!
Fast jag undrar vad det är du inte hålller med om?
Att kvinnor får sämre status på arbetsmarknaden eftersom de förväntas vara "dåliga anställda"?
Eller att även pappor borde få chans att umgås med sina barn helt själva?
Eller något annat?
Jag tycker ju inte att Sverige är ett dugg jämställt, men det beror ju förstås på vad man jämför med. Kanske skulle jag bli tokig i Frankrike med mina åsikter? :-)
Det blev återigen ett så långt inlägg, att jag blev tvungen att ha det i min egen blogg...
mitt inlägg
men allvarligt...det finns ju massor av familjer som inte har fin bil och villa men ändå inte kommer ha råd att låta pappan var hemma med barnen. Visst jag tycker att pappan ska vara pappaledig, min man är det och kommer vara mera i framtiden och jag håller med till fullo att det vore det bästa för barnet att få dela lika på sina föräldrar men det finns sååå jättemånga som skulle gå under om regeringen bestämmer åt oss och det skulle bli en himla massa skilsmässor just pga ekonomiska problem ( stor anledning till skilsmässor redan idag) och det vete fan om det är så himla bra för barnen heller. Ja ja, tror det går att nöta sönder ämnet men i vår familj är vi väldigt glada att vi får bestämma över våra dagar iom att jag är arbetslös och man får ju inga nya a-kassedagar bara för att pappan måste vara pappaledig.
Undersökningar visar att familjer som har delat på föräldrarledigheten har mycket lägre skillsmässofrekvens. (Nu önskar jag att jag kunde redovisa till undersökningarna också, men det kan jag inte så det bkir inte lika trovärdigt)
Ingen familj som "förlorar" på att pappan går hemma kan få mindre pengar än vad jag och kattpappan får. Vi kommer att klara oss bra trots att vi bor i Sveriges dyraste stad. Så jag förstår inte riktigt problemet.
Vad menar du med att du inte får nya a-kassedagar för att pappan är föräldrarledig? Du kan väl vara arbetssökande trots att din man är hemma med banen?
Ja, du skulle nog bli tokig i Frankrike :) Fast de brukar skryta om att de har hög andel kvinnor i höga postioner inom företag här - tyvärr handlar det då oftast om kvinnor som valt att inte ha några barn.
Det jag inte håller med om, var det ditt inlägg börjar med, dvs att föräldraledigheten bör kvoteras. Att kvinnor ses som "sämre arbetskraft" i många lägen är jag tyvärr övertygad om, och det retar mig otroligt. Fast i stället för kvoterad föräldraledighet, drömmer jag om ett samhälle, där det inte spelar någon roll om man varit/kan tänkas bli föräldraledig eller inte. Och kanske rentav att det räknas som något positivt att ha varit föräldraledig...
Hinner inte med en längre utläggning nu, men tänker desto mer :) Tycker ofta svenskt tänkade sitter fast med uttryck som "kvinnofälla" och pigdetbatt, att man inte ska vara beroende av någon annan, etc. Säger definitivt inte att det är bättre i Frankrike, men önskar något annat, nytt, barn- och föräldravänligt.
Jag vill ju så klart samma sak i slutändan. Målet måste ju vara att alla familjer ska kunna göra den optimala uppdelningen av sin ledighet, och att det ska ses som en merit att klara av att ta hand om barn och hem.
Men tyvärr tycker jag att 35 år av valfrihet visar att det inte fungerar och som ett steg på vägen måste lagar in.
Och jag tror faktiskt att kvinnor i många andra européiska länder har lättare att lyckas på höga poster än här i Sverige. Men det beror då på att de förväntas välja bort barn alternativt ha barnflickor så att de ändå kan arbeta "som en hel karl"
Den ststistiken skulle jag gärna ta del av för det är inte vad jag har fått veta men det e ju en annan femma;)
jo om man inte har några a-kassedagar kvar när pappan ska vara pappaledig och inte får ngt jobb så är det inte alla städer som man bara kan få nya hur som helst utan det är utredningar hit och dit och då går det en månad som kan krascha hela upplägget (individuellt men det finns i dag en familj i min närhet som inte kan ha pappaledigt pga detta).
Jag tycker ändå inte att man kan säga att klarar vi oss så gör alla andra det oxå för så är det inte, alla har det ju olika oavsett om man bor i en dyr stad eller inte, det beror tex på om man har många barn innan och en massa annat. Alla får ju tycka olika som väl är :) och kanske ändrar man uppfattning under vägen, eller så gör man det inte....det e sånt som märks.
Vi har nog inte råd att dela på föräldraledigheten, jag har nämligen inte råd att vara hemma. Eller... jag skulle inte haft det om jag varit pappa. Jag tjänar ju mer än maken! Alltså hur gör vi? Tja... det tycks ju alltid fungera när det är mamma som tjänar mest, eller hur? Nu är taket i fp dessutom höjt, så vi förlorar i princip inga pengar om vi tar ut heltidsfp när jag är hemma, resor, luncher och allt annat som kostar går ju bort.
Varför funkar det ALLTID när mamman tjänar mest? Förklara gärna *S*
Kattmamman, du har helt rätt!
Det är inte så att båda könen skulle få svårt att få jobb om man kvoterade????
Det där med mindre skilsmässor beror väl på vad man har för utgångspunkt... Om både trivs på sitt jobb kanske det leder till att båda blir lyckliga när ingen av dom måste va hemma så länge. Men för alla mammor som inte trivs på sitt jobb lär det ju leda till mer skilsmässor när dom tvingas ut i arbetslivet när barnen är jättesmå... dom blir deprimerade eftersom dom längtar till sina barn och då funkar det varken på jobbet eller i familjen.
Nej, jag tycker verkligen man ska få bestämma själv!!En lösning passar ju inte alla!!
Vem säger att pappan inte lär sig att ta hand om barnet själv bara för att han inte är pappaledig i 6-8 månader???
Det här är ingen kritik mot dig.. bara en vilja att du ska se vad andra har för åsikt i frågan. Att alla inte tycker likadant.
Jo då, jag är mycket medveten om att alla inte tycker som jag annars hade nog världen varit mer jämställd :-)
Men det är alltid intressant att diskutera åsikter, och jag kan absolut ändra mig, om någon visar övertygande argument.
1. Statistik som visar skilsmässofrekvens i förhållande till föräldraledighet är inte en fråga om hur man ser det. Siffror är siffror. Nu hade dock Kattmamman inga siffror att hänvisa till, så argumentet är lite klurigt att hålla. Här är dock en debattartikel som publicerades i DN 020626. Den är visserligen 4 år gammal, men jag tror inte det hänt så förfärligt mycket sedan dess...
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=30768
2. Jo, man kan visst säga att ytterst få, som inte är rejält Rika (dvs har råd ändå, med hundratusentals kronors marginal) förlorar mer än vi på att jag, som pappa, tar ut ledighet, eftersom jag tjänar pengar och hon inte gör det. Nästan hela vår inkomst är det jag som drar in. Jag kommer att avstå en del lyx som står mig varmt om hjärtat för att få råd att göra det. Till exempel min högt älskade motorcykel. Är man inte beredd att göra det, eller prioriterar villan högre och inte kan tänka sig att bo billigare, eller tycker att det är viktigt med en barnvagn för 8000 spänn och måste ha nya blå kläder till grabben därför att de man har är rosa efter flickan, då ska man inte gnälla eller inte kan byta sin dyra volvo mot en skoda för halva priset, ja...
Detta är inte en fråga om att tycka det är i första hand en fråga om ren matematik. 2+2 är ALLTID 4, givet ett decimalt talsystem och statistiken ljuger aldrig, även om den kan vara svår att tolka.
"Om båda trivs på sitt jobb..." Menar du att alla män trivs på sina jobb? Är det någon genetisk grej som sitter i y-kromosomen som säger "Du tycker om ditt jobb, oavsett vad det är". Jag har en god vän jag hänvisat till i alla de andra inläggen. Hans jobb är att stå i en skitsunkig lokal, där det är kallt och blött, och slipa sten. Kom inte och säg att inte han längtar från jobbet och hem till barnen!
Både du och Linda Skugge uttrycker er som om bara mammor bryr sig.
Ett ord i rättan tid! TACK! Precis samma funderingar som du har jag! Är så glad att hitta någon mer som tänker som jag. men det är uppenbarligen ett brännande ämne, eller hur? ;-)
Föräldrapenningen täcks nu upp till åttio procent av nästan 35000 per månad. Dvs argumenten om ekonomi håller bara om ngn i paret tjänar mer än så. Är man höginkomstagare och anställs i landstinget täcker landstinget upp för resten (över 35000) likaså för alla statligt anställda. återstår då de män som tjänar mer än 35000 och jobbar i privat sektor och vars fruar tjänar mindre än dem. helt ärligt med en sådan lön kan man väl spara ihop några tusenlappar för att vara med sitt barn???
Robban
Jag tycker förresten att det är orättvist att vi har kvoterad semester. Jag vill ha min frus semesterdagar också, hon vill ockås att jag ska få dem för hennes jobb är faktiskt roligare än mitt.
Robban
Skicka en kommentar