Invandrartäta områden var ju förstås ett dumt ord att skriva i förra inlägget. Någons nationalitet är helt oviktig i sammanhanget.
Men det är ett intressant fenomen att det i vissa områden, nästan alltid områden som är slitna och där ingen egentligen vill bo hamnar de nyinflyttade svenskarna. De som inte kan språket och som kanske inte ha så stora möjligheter att få ett jobb. Får de bra jobb flyttar de ju oftast. De enda infödda svenskar som också bor i de här områdena är de som inte lyckats så bra i livet. (Nu generaliserar jag förstås, det finns en massa andra anledningar att bo så här, och några bor där valfritt trots att de kunde köpt dyra villor i de dyraste områdena.)
Bostadsområdena här i Stockholm, och även i andra storstäder är verkligen segregerade och jag tror inte att det hjälper någon.
När min farmor och farfar kom hit som flyktingar för 60 år sedan hamnade de i en lägenhet mitt i stan. Farfar kunde börja jobba direkt och farmor var hemmafru och tog hand om barnen, men så gjorde ju de flesta kvinnor på den tiden. De lärde sig båda språket relativt fort, min pappa har faktiskt aldrig pratat något annat språk än svenska trots att han föddes ganska omgående efter flykten till Sverige. Allt verkar ha varit så idyliskt och bra, och det i ett Sverige som nog var mycket mer ovant vid olikheter än vad man är idag.
Vad är det som har hänt, varför ser vi sådan skillnad på människor beroende på var de är födda och vilket språk de bryter på idag, när det inte verkar som att vi gjorde det då? Varför är det nästan omöjligt att komma in i det svenska samhället?
Jag tycker att det här är en sån otroligt viktig fråga, men jag har inga argument och inga lösningar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Man behöver ju bara gå tillbaka till sjuttiotalet, de invandrare som fanns då (där jag bodde iaf) var till allra största delen arbetskraftsinvandrare, de behövdes på Volvo (växte upp i Kalmar) och flyttade. Tänkte sällan på att det skulle vara en skillnad mellan mina svenskfödda kompisar och mina jugoslavien/greklandsfödda. Alla bodde i samma område (mitt i stan, absolut inte något miljonprojekt).
Fast ibland hörde man ju folk uttala sig rasistiskt, men som barn förstod jag faktiskt inte alls vad de menade.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt jag heller.
Det är ett jätteintressant ämne. Jag hör själv till dem som hade en (1) invandrare i min klass när jag gick i skolan, växte upp i Göteborgs innerstad. Min man är uppväxt i idylliskt helsvenskt fiskeläge. Vi är bägge akademiker och "borde" kanske hamnat på Söder eller i typ Hammarbyhöjden när vi flyttade till Stockholm för ett antal år sedan.
Men bostadsbristen ville annorlunda. Vi hamnade i en trea på sjunde våningen i en invandrartät söderförort. Och stormtrivdes! Det blev en krydda i livet, både konflikterna (för visst finns de), som alla i samhället borde konfronteras med och lära sig hantera på ett bra sätt, och de mer glädjefyllda mötena. Och maten, och stämningen, och folklivet.
Nu har vi flyttat tillbaka "hem" till Göteborg. Vi valde med berått mod en invandrartät fattig förort, men denna gång ett radhus (som vi därmed mer än väl hade råd med). Visst finns det massor av baksidor i form av motsättningar, utanförskap och arbetslöshet. Men, som sagt, även massor av framsidor! Det är ytterligare en utmaning i vardagen, på gott och ont. Visst oroar vi oss för skolan, när den tiden kommer. Men vi tror ändå att våra barn alltid kommer att lära sig det de behöver, vi finns ju här för att stötta. Och barn med ett kärleksfullt hem klarar eventuella motgångar i skolan. Och växer, förhoppningsvis, upp och blir vuxna som lärt sig hantera det nya Sverige så som det kommer att se ut en lång tid framöver: blandat, konfliktfyllt, rikt.
Ville bara dela med mig av vår infallsvinkel på det hela.
/Mammut
Det är vackert när det är så. man blir så glad!
Har ni försvunnit i förortsjungeln?
Skicka en kommentar