Förlossningsberättelse

Taa Daa

Äntligen har jag skrivit färdigt min förlossningsberättelse. För den som orkar läsa.

Förlossningsberättelse

Den 29 december lossnade slemproppen. Jag som var beräknad till slutet av januari tänkte att det nog inte betydde någonting och att den nog skulle återbildas. Eftersom jag inte hade en enda förvärk och dagarna gick så stärktes jag i min övertygelse om att slemproppen inte var ett tecken på något. Jag tänkte mig att jag skulle gå maximalt över tiden och sedan att igångsättningen skulle ta minst tre dagar, så jag riktade in mig på att föda barn tidigast i början av februari.

Den 6 januari skulle vi flytta in i vårt nyinköpta radhus. Den 3:dje blev vi hastigt och lustigt tvungna att ta en tur till IKEA, vi skojade lite om att de som vill sätta igång sina förlossningar går dit och att vi kanske också skulle sätta igång något. Vi kunde inte tänka oss sämre tidpunkt än att förlossningen startade då precis innan flytten.

Men så klart blev det precis som vi inte hoppades, dagen efter IKEA-besöket gick vattnet, och när vattnet har gått finns det ingen återvändo. Senast två dygn efter vattenavgången sätts man igång om värkarna inte har startat av sig själv innan dess, vilket de nästan alltid gör.

Och allt ska så klart hända på samma gång. När jag ringde Kattpappan för att informera om läget (att vi inom några timmar bör pallra oss iväg till BB för en koll) så hade han precis lånat en bil för att provköra den och eventuellt senare köpa den. Han var på väg till Jakobsberg med bilens ägare, sedan skulle han till huset i Södra Förorten och hämta upp min far och sedan var planen att de två skulle köra vidare till Skärholmen och IKEA. Jag försäkrade Kattpappan om att det verkligen inte var någon panik och att vi kunde vänta några timmar med att åka in, jag hade nämligen fortfarande inte känt av en enda värk. Barnmorskan på BB tyckte visserligen att vi skulle skynda oss in men någon timme extra tyckte jag nog att det kunde vänta.

Medan jag väntade på att Kattpappan skulle komma hem packade jag en BB-väska. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen, men tänkte att det ändå var bra att ha väskan med utifall att. Dessutom hade jag fått order från barnmorskan att vara beredd på att inte få åka hem.

Jag funderade även på att springa bort till MVC och be att få låna en TENS-apparat. När jag försökt få med en sådan hem vid det senaste besöket någon dag innan tyckte de att det var för tidigt. Men jag besinnade mig och insåg att det var fredageftermiddag och att det rann vatten om mig, så det blev ingen TENS.

När Kattpappan kom hem i vår lånade bil så åkte vi in. Jag satt på tredubbelt lager av handdukar eftersom jag trots dubbla bindor läckte ansenliga mängder vatten. På vägen blev vi stoppade i en poliskontroll och Kattpappan fick blåsa. Senast jag var med om en nykterhetskontroll var jag ungefär fem år och det var min pappa som körde. I alla fall var det roligt att se polisens min när hon vid frågan om det var dags snart förstod att vi var på väg in till BB. Jag hade ju fortfarande inga värkar så jag tog det hela med jämnmod, hade jag haft ont är det inte säkert att jag tyckt att det var så kul att få ett extra stopp på vägen.

Det tog oss ett ganska bra tag att komma fram eftersom vi lyckades hamna i de värsta eftermiddagsköerna och när vi väl kom fram hade mina värkar hunnit sätta igång. Det gjorde inte farligt ont ännu men det kändes.

Väl framme gjordes det ett CTG. Bebisens hjärtljud registrerades jättefint, så gjorde dock inte mina värkar. Den allra första värken syntes på remsan men sedan hände något och inga fler värkar ritades upp trots att jag hade flera stycken. Nu var ju inte värkarna särskilt starka, men jag tror inte att barnmorskan hade gett oss rådet att gå på bio ifall hon sett hur ofta de ändå kom.

Vi fick en tid för igångsättning exakt två dygn efter det att vattnet börjat sippra. Men redan i bilen på väg hem var jag tvungen att andas för att orka med värkarna. Vi hade verkligen inga planer på att gå på bio.

Medan jag satt i soffan och andades genom värkarna som kom allt oftare och blev allt starkare packade Kattpappan ner det sista av vårt hem i flyttkartonger. Han monterade också ihop vår säng, i förhoppning om att värkarna var på riktigt och att vi snart skulle få en plats på BB. Samtidigt klockade han värkarna och när de bara var två minuter mellan dem krävde han att jag skulle ringa till BB. Själv hade jag ingen tidsuppfattning alls och hade gärna suttit kvar där i soffan i all evighet, det gjorde fortfarande inte så farligt ont och jag var så avslappnad att jag nästan somnade mellan varje värk.

Barnmorskan vi pratade med ville absolut inte ha in oss. Eftersom jag kunde prata även under värk tyckte hon att vi kunde stanna hemma många timmar till. Det visade sig senare att jag aldrig blev särskilt smärtpåverkad och kunde prata hela förlossningen igenom. Så skulle vi ha gått efter hennes rekommendationer skulle vi aldrig ha åkt in vilket det skulle visa sig att det var väldig tur att vi gjorde.

Vi stannade i alla fall hemma i flera timmar till och jag var fortfarande ganska nöjd med att sitta där i soffan och var inte alls sugen på att behöva röra på mig och inte heller på att behöva sitta i en bil.

Men till slut så hade jag lyckats göra mig i ordning för att åka eftersom jag kände att det var det som förväntades av mig.

Till min förvåning så var det inte ett dugg jobbigt att sitta i bilen och ha värkar, jag bara fortsatte att andas precis som tidigare.

Jag har alltid tänkt mig att den barnmorska som ska vara med under min förlossning ska vara minst tusen år gammal och klappa mig på kinden och låta mig vara ett litet barn. Men den ängel som hälsade oss välkomna visade sig vara ung, förmodligen yngre än både mig och Kattpappan. Men ändå var hon så bra och så rätt.

Först av allt sattes ett CTG och jag fick sitta i förlossningsrummets soffa och kunde på så sätt fortsätta med min andning och min totala avslappning. Den här gången fungerade registreringen av både barnets hjärtljud och mina värkar. Enligt barnmorskan hade jag lämnat latensfasen och var inne i den aktiva fasen hon tyckte inte att något mer behövdes göras för tillfället om jag inte hemskt gärna ville bli undersökt, men det ville jag faktiskt, jag ville veta hur långt jag kommit.

Så en vaginal undersökning gjordes och hon konstaterade att livmodertappen var helt utplånad och att jag var öppen två centimeter. Detta besked gjorde mig en aning besviken, jag hade hoppats vara en bit längre på väg och förberedde mig nu på en lång natt och förmodligen en lång nästa dag också.

På profylaxkursen vi gått hade vi fått en massa massagetips och vi hade i förväg tränat, men nu i skarpt läge ville jag inte bli rörd alls. Jag satt i min egen värld helt utan tidsuppfattning och tog värk efter värk. Kattpappan fick hämta nyponsoppa åt mig och hjälpa till med andra praktiska uppgifter men annars var hans största stöd mest närvaron. Emellanåt kunde han slumra lite på soffan.

Jag ville inte prova lustgasen eftersom jag inte gillar känslan av att vara berusad och jag hade inte gillat gasen när vi provade på rundvandringen. Jag provade med lånad TENS-apparat, vetevärmare och varm dusch, men inget av det gav någon vidare smärtlindringseffekt. Duschen var visserligen bra eftersom det fanns en så bra stång att hålla i under värkarna och en så bra pall att sitta på i mellantiden, dessutom såg jag att det kom massor av blod efter varje värk och det visade ju att värkarna hade effekt och att jag öppnade mig mer och mer.

Efter tre timmars värkarbete var det dags för nästa undersökning, frivillig den här också. Värkarna hade blivit ganska besvärliga och jag hade fått gå upp en nivå i andningen. Jag bestämde mig för att om jag hade öppnat mig mindre än en centimeter skulle jag be att få ordentlig bedövning eftersom det redan i början gjorde så ont.

Men det visade sig att jag redan var öppen 5 nästan 6 centimeter, jag var alltså nästan framme vid smärttoppen och jag hade fortfarande en andningsnivå kvar.

Barnmorskan frågade om jag ville prova sterila kvaddlar som jag nämnt i mitt förlossningbrev att jag var intresserad av att prova. Tydligen ska kvaddlarna göra otroligt ont att ta, men så här i efterhand minns jag knappt att de kändes. Jag fick tolv stick, sex i magen och sex i ryggen. Till min förvåning så släppte smärtan nästan helt. Fantastiskt vad kroppens egna endorfiner kan göra.

Strax därefter startade krystvärkarna. Jag hade gått från 6 cm öppen till helt öppen på nästan ingen tid alls.

Barnmorskan var lite orolig för bebisens hjärtljud och frågade om det var ok att hon satte en skalpelektrod på den. Naturligtvis var det det, bebisens hälsa var så klart det viktigaste.

När skalpelektroden var på plats visade det sig att hjärtljuden var väldigt låga. Jag fick andas ren syrgas.

Ungefär samtidigt var det dags för nattbarnmorskorna att gå hem och förmiddagsteamet att börja. Vi hade turen att få två barnmorskor den här gången. Den ena hon som var huvudansvarig var nämligen precis nyanställd och gick bredvid en annan för att lära sig rutiner och var saker och ting fanns på just vårt BB. Men hon var inte alls någon novis på förlossningar.

Jag provade förlossningspallen och älskade den. Tyvärr gjorde inte bebisen detsamma för hjärtljuden nästan försvann, och trots idogt andandes av syrgas från min sida fick vi ganska snart ge upp den ställningen.

Istället fick jag sitta i sängen i nästan gynställning, och Kattpappan fick hjälpa till och hålla i mitt ena ben. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig att föda, men eftersom bebisen mådde bäst när jag satt så här fick jag göra det.

Två gånger var läkaren inne och tog ett blodprov på bebisens huvud för att se om vi kunde fortsätta eller om den behövde komma ut fort.

Jag krystade och krystade, men det kändes inte som att något hände och eftersom barnet inte alls mådde bra fick jag värkstimulerande dropp. Av någon anledning, antingen att droppet inte kom in i kroppen, det verkar vara lite problem med slangen, eller om det är av något annat gav droppet ingen effekt trots att de drog upp det till max.

Jag hoppades hela tiden att de skulle plocka fram sugklocka eftersom jag inte kände att något hände.

Innan hade jag hört många säga att vid krystvärkarna var det skönt för äntligen fick man ta i och känna att något hände. För mig var det precis tvärtom. Vid de vanliga värkarna hade jag stått i duschen och sett hur mycket blod det kom efter varje värk. Vid en extra ond värk var blodmängden extra stor, och på så sätt så förstod jag ju att jag öppnade mig hela tiden. Vid krystvärkarna däremot hände ingenting trots att jag tog i för allt vad jag hade. Det var lite stressigt eftersom bebisen inte mådde bra och med två barnmorskor, en läkare och en sköterska blev det ännu mer.

Till slut kallades ytterligare förstärkning in i form av ytterligare en barnmorska och en sköterska till. Tur att BB Stockholm har så stora rum, för inne på SöS små rum hade nog inte alla fått plats.

En barnmorska tryckte på min mage, två sköterskor höll i mina ben, en annan barnmorska stod beredd att ta emot barnet, och de tredje försökte få droppet att fungera.

Utan värkstimulerande dropp men med press på magen kom så äntligen den lilla bebisen ut. Den skrek nästan direkt, så farhågorna om att den var medtagen kom på skam. All extra förstärkning försvann tyst ut ur rummet och helt plötsligt sken den genom hela vintern tidigare frånvarande solen.

Jag fick upp den lilla på magen och Kattpappan grät. Själv var jag mest förvånad över att det faktiskt hade gått att föda barn, och att det knappt hade gjort ont. Jag hade inte riktigt fattat att jag blivit mamma.

Efter ett tag blev bebisen blå och läkare tillkallades, men han hittade inga fel och efter idogt gnuggande fick han (bebisen alltså) tillbaka sin rosa färg. För jo det var en liten han.

Placentan (moderkakan) lossnade inte. Jag fick, akupunktur, massage av bröstvårtorna, kateter för att tappa blåsan och till slut även en spruta med något som skulle starta värkar igen för att få loss placentan. Men inget hjälpte.

Så jag blev nerkörd till operation och lämnad i en hall att vänta på min tur att bli opererad. Och där inne tror jag att miraklet gick upp för mig, jag hade faktiskt blivit mamma. Så jag låg där och tårarna rann nerför mina kinder. När narkossköterskan kom för att hämta mig trodde hon att jag var rädd för operationen, men jag förklarade att det var glädjetårar.

Jag som klarat hela förlossningen utan någon medicinsk smärtstillare fick nu en stor dos ryggmärgsbedövning, och så plockade de ut placentan i smådelar. Den satt så hårt fast att det inte gick att få ut den på något annat sätt, jag hade kunnat krysta ihjäl mig utan att lyckas.

Jag blev också sydd för jag hade spruckit rätt rejält både inuti och utanpå tack vara det forcerade slutet.

Så här gick det till när lille Lillkatten kom till världen och numera pratar jag alltid om hur lätt det är att föda barn. För det gjorde ju inte särskilt ont. Inte ens så ont att jag behövde använda mig av den sista nivån av andning.och att spricka kändes överhuvudtaget inte. Jag skulle kunna tänka mig att föda barn ofta, om jag bara slapp vara gravid innan. För graviditet var jag inte bra på.