Bäbis på besök

Kattpappans tidigare kollega och hennes lilla son har just varit här och tittat på våra tre veckors gamla kattungar. Den lilla sonen kunde ha varit vår, han är tillverkad långt efter att vi började försöka. Vi skulle ju ha hunnit med ett gäng bebisar om de kommit på rad under den tiden vi försökt.

Samtidigt som det är gulligt och mysigt med bebisar gör det så ont. Vårt hem är ju inte alls barnanpassat, vi lever ett liv som för utomstående nog ser ut att vara välplanerat. Men jag vill inte mer nu. Jag tröttnade för flera år sedan på att gå ut på krogen och jag mår bara illa av alkohol. Vi bor i vår lilla innerstadslägenhet som gjord för att vara ute och rumla hela nätterna. Vår säng hänger uppe i taket så den kan inget barn klättra upp i. Vårt barskåp är välfyllt. Vi har en miljon saker liggande framme som småbarn kan skada sig på.

Jag vill bara sälja den här lägenheten och flytta till en större som ligger mer otillgänglig men nära ett bra dagis och en rolig lekpark. Jag vill ha ett hem som är fullt av leksaker som alla gnäller över att de ligger i vägen. Jag vill ha så fullt upp att jag knappt hinner gå på toaletten ännu mindre hinner duscha.

Sen missfallet har jag inte gått utanför lägenheten utom för att träffa läkare eller kurator. Jag har tröttnat på allt.
Jag har ingen lust att umgås trevligt med folk och prata om vädret och hur det går på deras jobb, för ärligt talat, jag skiter i det.
De vänner som har barn orkar jag inte umgås med, för de pratar bara bebisar och det gör för ont i mig. De vänner som inte har barn har inte heller någon lust att få några ännu, och de har så annorlunda intressen än vad jag har. Just nu hittar jag inga gemensamma punkter, så jag orkar inte prata med dem... deras liv känns bara meningslösa.
Fast meningslösast av allt känns mitt eget liv, jag lever egentligen inget liv alls. Sitter bara och glor rakt fram och väntar på framtiden, en framtid som aldrig verkar vilja dyka upp.