Med all respekt för att de flesta nog inte fungerar som jag, och att jag verkligen förstår att uppmaningarna till mig att våga hoppas och njuta är skrivna i bästa välmening. Jag är glad för kommentarerna och för att ni bryr er om!
Men... jag mår inte bättre av att gå omkring och planera framtiden och hoppas. Jag mår inte alls dåligt av att helgardera mig. Jag är inte ett dugg bitter. Jag är faktiskt inte ens speciellt orolig.
Kanske kommer det ett barn till oss i vinter, ännu tror jag inte det. Kanske kommer jag inte att tro det förrän barnet är här? Så var det med Lillkatten, jag trodde inte på att han skulle komma. Men i samma stund som han var här trodde jag på honom, och jag blev världens bästa mamma. Jag tror inte att varken han eller jag någonsin kommer att lida av att jag inte tycker om att vara gravid och inte kan knyta an till mitt kommande barn.
Kanske om jag hade älskat att vara gravid att jag också hade haft andra känslor för det som finns i min mage. Nu mår jag så dåligt på en hel massa sätt hela tiden, så graviditeten är inte förknippad med glädje, och jag vill inte förknippa barnet med illamående och smärta? Kanske har detta inget med varandra att göra?
De som älskar de fyra cellerna som sätts in, och som fortsätter att älska och planera och hoppas hela graviditeten, jag tycker att ni gör helt rätt! Jag gör bara inte som ni, men jag tror inte att jag är en olyckligare människa eller en sämre förälder för det, bara annorlunda känslomässigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tror att du knyter an till det barn du bär på ändå trots helgardering och livrem. På ditt sätt. Rätta mig om du tycker att jag har fel.
jag menade inte att du är sämre mamma eller en olyckligare människa. Du utgår ju självklart från ditt eget liv. Jag tyckte nog mest att ditt förra inlägg lät lite sorgligt, som om du inte riktigt vågade eller ville tro. Och nu vågar du inte det och du vill inte heller, MEN du tycker att det är okej och det är ju det som är det viktigaste.
rosamilton: Du har så klart rätt. Säkert knyter jag an, det tror jag att de som adopterar gör också, redan innan de fått barnbesked. Allt är en förberedelseprocess.
Yogamamma: Jag förstår att det låter sorgligt. Och jag blev som sagt glad för din kommentar! Det där med sämre förälder var absolut inte riktat till dig, eller till någon annan!!!!
Det handlar egentligen inte om att jag inte vill. Mer att jag inte kan, och istället för att få panik över hur det är så accepterar jag situationen. Och på så sätt får jag större själsfrid än om jag bär på ständigt dåligt samvete för att jag verkligen ogillar hela situationen
Jag instämmer i vad yogamamma skrev. Eftersom jag inte känner som du så är det ju svårt att sätta sig in i dina tankar och känslor. Jag tyckte att ditt förra inlägg andades lite förnekelse och det var därför jag peppade dig att våga tro och hoppas. Det är klart att det är sparkar du känner! :-) (fast det tror jag att du också vet, även om du helgarderar dig) När är det dags för rutin-UL förresten? Då får ni ju faktiskt bevis på vad som gör att din mage sprätter ibland.
Men visst är vi olika. Jag hade alltid längtat efter att bli gravid och när jag blev det var jag alldeles full av känslor direkt. Jag ville verkligen vara jättegravid, om du förstår vad jag menar och handla saker och planera vad jätteviktigt.
Och du, klart du är världens bästa mamma till Lillkatten! Det kan inte ändras bara för att vi väntar ut dem på olika sätt. :-)
Båda gångerna jag har varit grvid har jag tyckt att det känts rätt konstigt att tänka sig att bebisarna som är själva resultatet av graviditeten faktiskt är det som har legat och levt om inuti mig. Jag vet ju med hjärnan att det är så men det känns ändå som två olika saker. Så länge bebisen fortfarande är i magen så känns den mer som en möjlighet än en person tycker jag. Det är klart att man hoppas att det ska gå bra men jag tycker det är först när bebisen kommer ut som den verkliga känslan av kärlek infinner sig.
Och jag kan ärligt säga efter den senaste graviditeten att jag inte tycker om att vara gravid. Jag älskar lilla E som är slutresultatet men själva graviditeten var pest.
Vi är några stycken Pia, och det är skönt att inte vara ensam.
Jag pratade med en granne som berättade att hon verkligen tyckte illa om att känna någon annan i sin kropp. Modigt av henne att våga erkänna tycker jag, för det är ju lite tabu att tycka så.
Jag tycker det är sunt att ha inställningen att graviditeten inte nödvändigtvis resulterar i ett barn. Med den inställningen blir det också ganska naturligt att man inte njuter av att vara gravid på samma sätt, och särskilt då om man inte mår fysiskt bra med illamående, viktuppgång, foglossning eller vad det nu kan vara.
Jag gillade att vara gravid, men nästan direkt efter att barn nr 2 var fött kändes det underbart att ha en tom livmoder. Jag verkligen njöt av att få ha min kropp för mig själv på något sätt.
Skicka en kommentar