söndag, maj 04, 2008

Att inte orka med

Det här må vara lyxproblem och löjligt. Förmodligen också provocerande för den som inget annat önskar än att få vara bara det allra minsta gravid. Men med detta sagt tänker jag ta mig friheten att skriva om hur jag har det.

Jag har varit deprimerad tidigare. En psykolog bekräftade diagnosen och jag var sjukskriven. Jag vet hur det känns när inget är roligt eller spelar roll.

Det finns de som säger att de aldrig mått bättre än när de var gravida. Allt var fantastiskt och roligt. Jag verkar höra till den motsatta sidan. Må så vara att jag mår illa hela tiden, och det så klart gör mig lite låg, men det stora problemet är att jag mår så psykiskt dåligt.

Förra graviditeten sammanföll med tidigare nämnda depression, jag märkte inte när det ena övergick i det andra. Men den här gången var jag lycklig och mådde bra. Jag har världens finaste familj, det går bra för mig i skolan, jag har många fina vänner o.s.v. Jag kan på dagen säga när jag slutade att orka, när allt slutade vara roligt, när jag blev tvungen att uppbåda all min energi för att orka leka med min son.

Det är otroligt skamfyllt att i min situation inte älska att vara gravid. När jag längtade så otroligt efter ett plus sa jag, att jag gärna skulle vara sängliggande i 40 veckor bara det blev ett barn, och det står jag för. Kroppsliga krämpor står jag ut med, t.o.m. det här förbannande illamåendet klarar jag av. Men det är så jobbigt när livet inte känns meningsfullt längre.

Jag genomskådar så klart mig själv, och har inga planer på att lägga mig ner och dö, eller låta Lillkatten skada sig för att jag inte orkar ta hand om honom. Jag vet att det handlar om nio jobbiga månader, och att jag kommer att tycka att det var värt det miljoner gånger om det sedan resulterar i ett barn. Men det är jobbigt och skamfyllt att må så här dåligt.

17 kommentarer:

Pia sa...

Kropp och psyke sitter ju ihop. Jag tycker det vore nästan konstigt om inte kroppsliga krämpor också påverkar hur man mår mentalt. När jag inte är gravid tränar jag ungefär tre gånger i veckan. Även i vanliga fall är det så att om jag inte tränar på ett tag så blir jag lite låg. Nu när jag är gravid har jag inte kunnat träna alls, plus att jag har mått skit. Det är klart att livet inte känns så hoppsan då.

Jag tycker inte att man måste älska att vara gravid, även om man har längtat jättemycket efter att få barn. Att inte älska att vara gravid är inte detsamma som att vara otacksam eller inte tycka att resultatet av graviditeten är något fantastiskt. Det handlar bara om att graviditet som tillstånd i sig inte alltid är något jättebehagligt. Det finns de som har tur och mår jättebra hela tiden och då tycker jag att de som har det så ska känna sig lyckligt lottade, snarare än att alla som inte mår lika bra ska skämmas för att de inte är tillräckligt glada.

Linda sa...

Jag önskar verkligen att jag kunde avlasta dig en stund vännen. Jag tycker absolut inte att du behöver känna dig skyldig eller skamfylld för att du känner som du gör. Alla älskar inte att vara gravida.

tusen miljoner styrkekramar, jag tänker på dig!

Kram!

Anonym sa...

Många varma kramar till dig.

Åsa sa...

Att längta efter barn är inte samma sak som att acceptera att må kasst under en graviditet. Du borde inte känna dig skamfylld. Du är inte mer än människa. Kram!

Anonym sa...

Du er en kjempeflink mamma som gjør sitt beste. Det er helt lov å synes synd på seg selv når man har det slitsomt - og det er jammen ikke bare bare å være gravid med alle plagene du har!

Jeg håper du ikke føler skam over at du har det slitsomt - du burde heller være stolt over deg selv. Du går igjennom en veldig slitsom graviditet, jobber og tar deg av en familie samtidig. Kan du snakke med noen om dette som kan gi deg hjelp/gode råd? Ni måneder er lang tid å være deprimert og lei seg...

Yogamamma sa...

Jag tycker att Asa har ovanfor sammanfattar riktigt bra vad jag ocksa kanner.
Att langta efter barn ar inte att acceptera vad som helst. Verkligen inte. Jag hoppas av hela mitt hjarta att du kanner dig battre snart!

Anna sa...

Förra graviditeten mådde jag toppen. Denna gång är det tyngre. För mig är det nog så, faktiskt, att jag längtar mer efter barnet än att få vara gravid. Graviditeten är ju bara en transportsträcka och just nu en transportsträcka som kräver sååå mycket extra energi av mig när jag redan ligger på minus.

Det är inte provocerande alls, det du skriver. Och vad tusan ska man med en blogg till om man inte får vädra sina tankar?!

Anonym sa...

Jag förstår dig så väl! Jag skulle med glädje överlåta själva graviditeten på min sambo om det bara gick - jag vill bli pappa istället för mamma! Det kommer att bli ett fantastiskt barn och då får det vara värt det här, men att bli kroppsligt begränsad och må illa i hittills 4 månader, det är inget jag vill ha alls.

Tudorienne sa...

Jobbigt. Jag är en av dem som vet hur nasty hormoner kan verka på psyket. Jag vet vad du menar, det spelar ingen roll hur gravid man är, de där psykbryten är helvetet.

Anonym sa...

Jag mådde psykiskt piss när jag väntade A....grinade varje dag, hade ångest och livet var skit.

Denna gång är psyket mer på min sida...

Du ska inte skämmas att du mår dåligt...för du har inte valt att må psykiskt skit...så blir det ibland...och ibland (inte ovanligt) så sammanfaller det med de härliga hormonrubbningarna som medföljer en graviditet

Kram

stina sa...

Helt OT till det här inlägget vill jag bara säga GRATTIS! Det var längesedan jag läste här och blev så glad när jag såg det. :)
Hoppas det blir uthärdligare.

Anonym sa...

Det är inte skamligt att må dåligt. Depressioner är förjäkliga. Oavsett skäl.

Jag är ju av den uppfattningen att man inte ska låta psykisk ohälsa vara obehandlad. Lika lite som man bör gå omkring med ett brutet ben.

Jag hoppas du tar hand om dig och låter dig bli omhändertagen!

KRAM

nylsa sa...

Att må dåligt är skitjobbigt, gissar att det gäller oavsett om man är gravid eller inte, hoppas att du kan få hjälp och att du ska slippa må så här hela graviditeten. Tror inte alls att alla älskar att vara gravida, det är ju inte för själva graviditeten man kämpar utan för det lilla livet som kommer ut av det. Själv är jag faktiskt inte ett dugg sugen på att vara gravid, det är barn jag vill ha.

Hoppas hoppas att det kan vända för dig så att du får må bättre snart snart, stor kram!

Anonym sa...

Hur mår du, Kattmamman?

Anonym sa...

Jag tycker att ingen känsla ska få en att känna skam. En känsla är ju något som måste få utlopp. Känn inte skam för att du inte älskar din situation. Din kropp spelar dig ett spratt. Hormoner flödar. Din kropp genomgår en stor förändring. Stor kram till dig. Jag hoppas du mår bättre snart.

Anonym sa...

Jag vet hur dåligt hormoner kan få en att må och för min del var det ändå bara en viss p-pillersort, som jag kunde sluta med när jag förstod att det berodde på dem. och jag vet att man känner skam och känner sig otacksam för att man mår dåligt fastän man egentligen har det bra, men det gör ju bara saken värre. Det enda du kan göra är ju att acceptera att du mår dåligt, även om det är fördjävligt och trösta dig med att du rent logiskt vet att det blir bra och att du har det bra. Och sök hjälp. För det är värt ett försök.

/A.S.

Fia sa...

Hoppas du snart mår lite bättre kattmamman!