När jag ändå är inne på familjer.

I natt drömde jag att båda mina systrar väntade barn, den ena via adoption och den andra via magen. Jag var inte glad och såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att ta hand om Lillkattens kusiner också, och jag tänkte på att ett adopterat barn ju ofta behöver extra mycket tid, tid som jag inte fattade var jag skulle ta ifrån.

När jag vaknade blev jag lättad för så vitt jag vet är det inga barn på väg i min familj.

Min mellansyster är världens snällaste, hon är 25 år och har ett bra jobb, dessutom älskar hon Lillkatten. Så hon har en del förutsättningar för att kunna bli mamma. Men det finns en del som talar emot henne också. Hon har inga sociala talanger och kan inte läsa av en situation alls, hon sårar ofta människor. Inte för att hon menar något illa utan för att hon verkligen inte förstår. Det var inte länge sedan man tvångskastrerade de som var annorlunda i vårt land, det gör man tack och lov inte längre. Men jag kan inte önska något barn att växa upp med en dysfunktionell förälder som handlar väldigt irrationellt. Jag vet nämligen hur det är, min syster har ärvt sin "sjukdom" av vår pappa.

Min andra syster är världens gulligaste, och hon kommer att bli en utmärkt mamma, men inte ännu, hon har inte ens fyllt 20!