Med facit i hand kan jag säga att graviditeter är inte min grej.
Visst var det underbart att det låg någon i min mage och känna sparkar är häftigt.
Min graviditet var normal och allt var bra. Jag drabbades inte av någon åkomma som var det minsta farlig medicinskt. Däremot lyckades jag dra på mig allt graviditetrelaterat obehag man kan ha utom nästäppan.
Värst var kanske illamåendet som faktiskt aldrig släppte. Jag slutade kräkas i vecka 24 och då fick jag för mig att jag slutat må illa, men nu i efterhand inser jag att illamåendet hade blivit ett normaltillstånd för mig. Av någon anledning fick jag för mig att hulkande och obehagskänslor var något alla lider av. Någon dag efter Lillkattens födelse kom jag ihåg hur det egentligen skulle kännas.
En endaste sekund med Lillkatten gör det värt hela graviditeteseländet, men jag kan inte se tillbaka och tycka att det var en fin tid, jag tycker inte ens om att se på foton på hur jag såg ut... jag blir lätt illamående.
Men kan jag tänka mig att göra om det? Jo då det kan jag visst om jag har förmånen att lyckas ännu en gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kan inte annat än att hålla med dej, graviditeter är inte min grej ´heller (min make instämmer till fullo). Liksom du, har ivf gjort det möjligt för oss att få barn. Tom två stycken har vi varit lyckosamma att få tack vare det! Graviditeterna har varit.... mindre nöjsamma...milt sagt. Sista grav blev jag tom igånsatt pga gravbesvär. Helt klart är det värt besvären, men nu har vi två friska barn, vi kan inte önska oss mer. Jag tror inte min kropp skulle orka en gång till. Inte mitt äktenskap heller =)
Du, vad härligt! :-D
För det är ju inte graviditeten det handlar om, det är ju barnet. När man går där och längtar sig gråhårig innan så är det lätt att liksom glömma och tro att det handlar om att bli GRAVID. Men så är ju inte fallet.
Jag njöt av min graviditet, tyckte att det var fantastiskt. Men jag känner att graviditeten inte handlade mycket om Lilla My, det var min egotripp att gå omkring och känna mig fantastisk med stor mage.
Att vara mamma är en helt annan sak.
Och jo förresten, det där med illamåendet känner jag igen. Man har det så länge att man tror att det är ett normaltillstånd! Jäkligt härligt sedan, när man plötsligt minns hur det är att inte må illa alls...!
Och jag skulle gladeligen vara gravid åt dig, bara jag slipper förlossningen =)
Jag hade inte ens ledsnat när jag hade gått två veckor över tiden, jag ville bara inte bli igångsatt.
Skicka en kommentar