Allt går så bra med Lillkatten. Han mår verkligen bra vilket gör att han sover bra på nätterna, äter snällt, kan ligga på en filt och underhålla sig själv, alltid sköter sig när vi hittar på aktiviteter o.s.v. i all oändlighet.
Och så läser jag om andra vars bebisar skriker sig igenom någonting, där det krävs minutiös planering för att inte kaos ska utbryta när man ska göra något så enkelt som att gå och fika.
Och så sitter jag där och känner mig förträflig och som en perfekt mamma som lyckas få ihop allting.
Men sanningen är förstås att jag varken är en bättre eller sämre mamma än någon annan, bara det att jag har haft tur att få ett barn som är lätt att ha och göra med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Någon belöning ska du väl få för att du fick vänta så länge på honom :-).
Instämmer!!
Härligt att han är så möjlig, det gör ju livet lättare i alla fall, fast han säkerligen varit lika älskad och efterlängtad fast han haft kolik och drivit er till vansinne.
Sant. Ibland känns det som om man gnäller över petitesser verkligen. När man har sån himla tur att ha begåvats med en lätthanterlig unge. Nåja, vi kanske får för våra synder när de är tonåringar eller nåt ;).
Sant. Ibland känns det som om man gnäller över petitesser verkligen. När man har sån himla tur att ha begåvats med en lätthanterlig unge. Nåja, vi kanske får för våra synder när de är tonåringar eller nåt ;).
Det där kan jag relatera till! Den där fina gränsen mellan att vara toklycklig och sprängstolt och helnöjd med det faktum att man äntligen får åka omkring på den där räkmackan och samtidigt inte nödvändigtvis göra det rätt upp i fejjan på de nyblivna föräldrar som faktiskt inte har det lika lätt. Och på samma gång inte förneka sig själv och sin känsla. Ja, det är klurigt.
Skicka en kommentar