Den ständiga frågan när Lillkatten får besök är vem han liknar. Vems näsa är det han har, kommer han att få mammas eller pappas ögonfärg och är det inte lite rött i hans hår precis som i hans mammas?
Själv tycker jag att Lillkatten ser ut som Lillkatten. Min näsa sitter på mig och Kattpappan har också sin kvar så vitt jag kan se.
Lillkatten har förvisso fått hälften av sin genuppsättning från mig och den andra hälften från sin pappa men det är ju inte så att det finns en näsformsgen och en annan gen som bestämmer hur fötterna ska se ut.
Mig veterligen finns det inga enstaka gener som bestämmer någonting utan det är samverkan mellan hundratals gener som bestämmer varenda egenskap. Och sannolikheten för att Lillkatten ska ha ärvt alla tusentals gener som samverkar för just min näsform är minimal.
Det är ju just den här komplexiteten som gör att varenda människa är unik. För tittar man på enskilda gener så finns det inte så många varianter.
Om man betänker allt det här blir diskussionerna om att man inte kan känna igen sig själv i ett adopterat barn ganska löjliga.
Även det adopterade barnet har en näsa, och generna som gör näsan är nog ungefär densamma både hos barnet och hos de nya föräldrarna. Vi är ju alla människor och delar otroligt många gener.
Faktum är att jag delar väldigt många gener med mina katter och för att dra det hela ännu längre dessutom delar en hel del gener med bakterierna som finns i min toalett.
tisdag, februari 20, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag kan inget om gener men min son är en nästan exakt kopia av mig när jag var i samma ålder så nåt måste väl ha bestämts på nåt vis att han skulle ha exakt likadan näsa osv...hmm...måste forska i saken :)
Jag tror inte att någon eller något bestämmer utan tror att det är ren slump vilka gener som hamnar var.
Och det är klart att man påminner om sina föräldrar men först och främst är alla sig själva med sin ege unika genuppsättning.
Sen växer man nog ihop också tror jag. Barnet som växer upp imiterar ju gester och rörelser och minspel. Så man blir nog lik sina föräldrar på det viset. Och det borde ju då även gälla adopterade barn tycker jag.
Hur som helst är det ju inte speciellt viktigt vem barnet är lik. Lilla My är främst Lilla My och det är därför vi älskar henne!
Så tror jag också att det är anna.
Små barn i min omgivning vars mamma är adopterade påminner är väldigt lika son mormor och morfar som de inte alls har några biologiska band till. Så klart är det inlärda beteenden.
Och visst är det tur att Lillkatten och Lilla My är sina egna. Jag skulle inte älska en kopia av mig själv.
Skicka en kommentar