Apropå att längta efter barn fast man inte har svårt att göra dem
Jag har nog velat bli mamma hela mitt vuxna liv, en bra bit innan jag blev vuxen också för den delen.
Jag var tillsammans med en kille från tidiga gymnasiet och många år framåt. Han ville aldrig någonsin ha barn sa han och eftersom jag då trodde att det alltid måste vara han och jag skrämde det mig och jag började längta något enormt efter att få bli mamma.
Förhållandet tog så småningom slut ändå av helt andra skäl än hans ovilja till barn, vi var väl knappt 20.
Men som en röd tråd i alla mina förhållanden efteråt fanns min längtan efter att "skaffa" barn. Med någon kille kom det så långt att jag hann kasta mina p-piller men sen tog det förhållandet slut.
Den där avundsjukeklumpen har alltid funnits i min hals när jämnåriga berättat om graviditeter eller barn. Men innan jag insåg att jag hade problem var klumpen hanterlig och jag kunde glädjas helhjärtat.
Så även om jag och Kattpappan hade producerat en bebis en månad efter att vi slutade skydda oss hade den bebisen varit otroligt efterlängtad.
Min längtan har inte blivit större med åren, men däremot har min sorg förlamat mig mer och mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar